denna inte så aktiva, men ändock levande blogg har flyttat:

http://welshliv.blogspot.se/

Även om det är väldigt långt mellan uppdateringarna här på bloggen så håller vi oss sysselsatta med mängder av träning inom rally, viltspår och jakt. Dessvärre blir det liksom inga vidare resultat. Det känns som att jag ända sedan i februari går väntar och väntar på att min "riktiga" Kira ska komma tillbaka och ersätta det här monstret i welshkläder som jag har. Det har inte blivit bättre sedan tävlingen i mars. Hundskrället har fortfarande samma koncentrationsförmåga som.. eh, om man nu ska vara ärlig, jag har - och det är inte imponerande i positiv bemärkelse!

Jag har pratat lite med uppfödar-Pia om det och enligt henne så kan det bero på att Kira är mitt uppe i sin sista tonårsrevolt innan det är dags att lugna ner sig och bli vuxen. Jag undrar om hon kanske fortfarande har hormoner som snurrar i kroppen. En annan möjlig förklaring kan vara att hon är lite butter över den förändrade situationen här hemma, då jag har tagit hand om lite andra hundar om dagarna. Kira har alltså inte fått min fulla uppmärksamhet och jag har definitivt märkt av en viss svartsjuka - så fort jag har försökt klappa någon annan hund kommer Kira och bufflar in sig emellan... Hon kanske är lite divig och tycker att om hon inte får allt mitt gos om dagarna så förtjänar inte jag hennes energi på träningspassen :p

Oavsett vad det är som orsakar det hela så kämpar vi på. Jag gör mitt bästa för att bara ta korta träningsstunder när jag är på bra humör och se till att sluta om det inte fungerar så att varken hon eller jag ska bli frustrerade. Det är ju faktiskt inte hela världen om hon inte tar den där jädrans apporten, värre är om vi får en försämrad relation på grund av att jag har fått för mig att det är viktigt att hon sitter rakt...

  pilutta dig matte!

Igår packade vi bilen full med burar, godis, en låtsasdräktig Kira, en löpande Bonnie, hanhunden Pixel samt tillhörande mattar och åkte iväg till Marks BK för rallytävling. Varken jag eller Bonnies matte, Sara, har tävlat förut, men vi har gått rallykurser tillsammans så vi peppade varandra till att anmäla.

Och ja. Eh. Ärligt talat vet jag inte om jag vill skriva om eländet, men med lite tur så kanske jag kan se tillbaka om några månader och känna att saker och ting har blivit bättre. Jag visste ju att jag inte borde ha några förväntningar alls med tanke på att Kira har varit seg och eländig den senaste tiden. Men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en tävlingsmänniska med ständiga superkrav på mig själv så hoppades jag ju ändå.

Vi skulle starta som tredje ekipage i klassen och efter banvandringen tog jag ut Kira ur buren för lite uppvärmningsövningar. Då gick det riktigt fint, inget superfokus, men vi hade kontakt och hon var ändå lite pepp på att jobba. Jag försökte också att leka lite för att få upp lite energi, men det gick inte alls. Inte ens underbara supergrisen var intressant mer än några sekunder. Inte optimala förutsättningar alltså men det fanns en liten gnutta hopp ändå, tills det var vår tur att köra.

I samma sekund som vi klev över banmarkeringen glömde Kira helt bort att jag fanns och bestämde sig istället för att köra ner nosen i backen. På första momentet (sitt, ligg, gå runt) blev det nosande, flera liggkommandon, snett liggande när hon väl lade sig och i slutändan ett felaktigt utförande av skylten. I den stilen fortsatte det. Varken vänstersväng eller slalom fungerade, hon hade inget som helst intresse av att följa med mig och vid den 5:e skylten var jag tvungen att inse att jag inte kunde dra med mig hundskrället runt banan. När jag sa att jag ville bryta sa domaren "det förstår jag"...

På 5 skyltar lyckades vi dra ihop 46 minuspoäng, så om vi på något underligt sätt tagit oss runt hade vi definitivt hamnat långt under nollan.

Det är underligt hur mycket jag tydligen bryr mig om något så pass litet som en rallytävling. Det är inte precis livsavgörande, men jag blev så jäkla ledsen, arg och besviken - för jag VET ATT HON KAN (även om det mer och mer börja låta som att jag hittar på). Kira själv vara bara glad över att få gå in i sin bur och sova igen...

nu är jag färdigsoven, händer det något, eller?

Som tur var gick det bättre för Sara och Bonnie, så det blir nog bara deras resultat vi rapporterar till Cathrine (fantastiska rallyinstruktören på hundens hus) på torsdag. De hade inte samma fina kontakt som de brukar ha men Sara kämpade på och de tog sig runt, även om de inte blev godkända. Med tanke på att Bonnie löper och helst ville hitta sig en stilig rottiskarl att lära känna ordentligt så är det bra jobbat (:

Vårt tredje ekipage, Malin och Pixel, var i fortsättningsklass och höll sig en bra bit ovanför godkänt gränsen. Även om resten av dagen var något av en besvikelse så var det väldigt kul att få se fortsättningsekipagen. De har både roligare skyltar och duktigare hundar ;) Pixel hade snygg bakdelskontroll, kontakt med matte och klarade åttans frestelse nästan problemfritt. Den dagen jag lyckas få Kira att bete sig så på en bana kommer jag (förhoppningsvis ha vett nog att) vara sjukt stolt.

helt värdelös bild, men alla utom bonnie (som var förpassad till ett löptiksområde) är med:

jojo med kira, sara och malin försöker stoppa pixel från att vara alltför närgången

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med mig från den där tävlingen från helvetet. Det enda jag känner att jag lyckades med är att inte skrika eller bli förbannad på henne. I övrigt kan jag ju inte precis dra slutsatsen att jag måste öva bakdelskontroll, för jag fick henne aldrig att svänga ordentligt...

Nu vet jag iochförsig att det behövs tävlingsträning för oss bägge. Eftersom vi ändå hade någorlunda kontakt innan vi klev på banan och hon knappast känner någon vidare skillnad i gräskvalitet innanför och utanför markeringen så bör det rimligtvis vara jag som blir helt kollrig av tävlingssituationen. Enligt Malin så sökte Kira också kontakt när vi väl var på väg av banan, var det för att jag helt plötsligt var tyst och inte tjatade för att få hennes uppmärksamhet?

Sedan krävs det såklart massvis med träning i grunderna om vi ska kunna komma någon vart: raka sittande, front som faktiskt är framför mig och ja, bakdelskontroll. Oj vad vi kommer traggla på med klossen och klickern, så fort hennes imaginära valpar har fötts och flyttat hemifrån. 

Det har varit ett uppehåll här i träningsdagboken, inte för att vi inte har tränat utan snarare för att vi har tränat så pass mycket att jag inte orkat skriva om det. Men efter kvällens träningspass är jag så pass irriterad att bloggtorkan härmed upphävs.

Jag och Kira har unde vintern/våren tränat rallylydnad. Det började med nybörjarkurs på hundens hus i januari och nu är vi inne på fortsättningskursen. Det är väldigt roligt, enligt både mig och hundskrållan, och hon är duktig. Jag är väldigt stolt över att hon är så pass följsam som hon är och att hon ändå vill jobba med mig. Men.

Lagom till andra nybörjartillfället så började hon sitt tredje löp och sedan dess är träningen som att försöka röra sig i sirap. Det är jättesvårt att få igång henne, att få någon slags energi i arbetet. Jag har försökt busa igång henne innan vi kör övningar och leka efteråt som belöning, men det är hopplöst. Om man känner Kira sedan tidigare, eller överhuvudtaget någon welsh så måste det här problemet låta bisarrt - och det är det också. Att vid träning behöva hetsa henne istället för det vanliga, vilket är att försöka dämpa, är helt enkelt konstigt och så jävla frustrerande.

Jag känner att jag jobbar som en idiot för att få övningarna att fungera men likförbannat så sackar hon efter, har nosen i backen eller så ska hon fram och nosa på någon annan av kurshundarna. Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar det här resultatet, för jag vet ju att hon kan. Jag vet hur det brukar vara att tränta med henne - jag har för tusan kunnat träna henne i en rastgård full av andra hundar och Kira har ändå fokuserat på mig.

Jag antar att det beror på att hon är någonstans mitt emellan löp och skendräktighet. Att det är hormoner som gör henne dum i huvudet, jag menar, hormoner förvändlar väl oss alla till idioter. Men att veta det förändrar inte situationen nu och tar inte heller bort frustrationen.

Särskillt inte med tanke på att vi har tävlingspremiär på söndag...

Bara för att någon har en annan syn på hundhållning än jag så behöver det absolut inte automatiskt betyda att personen är en idiot. Men just nu känns det så.

Ikväll hade jag och Kira hade en lekträff med nya welshpolaren London och hennes matte Margareta. Det var första gången de träffades och mötet resulterade i två stycken skällande vit/röda sträck som busade finfint tillsammans. Efter en stunds lek skulle vi lämna rastgården så att bland annat en man med ett vitt trasselsudd som väntade utanför skulle få komma in. Han hade sin hund i flexikoppel, utan någon vidare kontroll och här börjar jag bli irriterad.

Vad är grejen med att vissa hundägare släpper sina hundar för ett möte utan att fråga först? Bara för att jag svarar på frågan om vilket kön min hund har så betyder det inte att det är okej för dem att hälsa. Det är ju ingenting som säger att bara för att din hund fungerar med tikar så kommer Kira fungera med din hund.

Hur som helst så lyckades jag komma förbi trasselsuddet, men sedan kommer det fram en stor, okopplad schäfer mot oss. Jag ber ägaren ta bort sin hund för att jag inte vill att de ska hälsa och då kommer den obligatoriska frågan: är hon sjuk eller något?

I det här läget händer det att jag brukar säga att Kira har lite allt möjligt för att få komma undan - skabb, löss, you name it. Den här gången försökte jag istället förklara att jag inte tycker att Kira behöver hälsa på alla hundar hon ser - hon har tillräckligt med hundkompisar som hon umgås med. Det jag inte sa är att jag dessutom vill veta vad det är för en hund som jag släpper Kira med -  det där att "fido är såååå snäll, han är bara så busig" är inte något jag litar på i alla lägen...

Av någon anledning är detta otroligt provocerande för vissa hundägare, det är som att de inte tål att deras hund blir avvisade. Så när jag tyckte att Kira inte behövde umgås med kreti och pleti tyckte denna man att "det är sådana som du som inte ska ha hund".

Ursäkta, va?!

Ungefär här blev jag själv otroligt provocerad, jag undrade hur han kunde säga så när han inte vet någonting om mig eller min hund. Gubben förklarade sitt uttalande med att hundar är flockdjur som måste hälsa på alla för att må bra och vägrade lyssna när jag sa att Kira har en flock, hon har sina hundkompisar - att nosa på en hund hon aldrig mer kommer träffa ger inte henne något.

Det var självklart att vi inte precis var överens om vad hundar mår bra av och det är okej. Du tar hand om dina hundar på det bästa sätt du vet och jag gör samma sak med min. Men att inte respektera min vilja utan attackera mig på det sättet för att jag inte låter våra hundar träffas? Det är tamigtusan så ouppfostrat att jag känner att hussen kanske borde gå en kurs för att lära sig hur man beteer sig i en människoflock.

Så hädanefter antar jag att Kira kommer vara väldans sjuk, undrar vad som kommer verka mest avskräckande...

Jag ska ju som sagt försöka komma ihåg alla guldstjärnor, och för några veckor sedan hade vi en hel helg full av dem.

Eftersom vi inte ställt ut på hela sommaren bestämde vi oss för att ställa på SKK:s internationella utställning i Sofiero. Så på fredag kväll åkte vi ner till Helsingborg där vi tiggde till oss middag och sovplats av vänner till Jojo - det är så bra att ha ett stort skånskt kontaktnät! Vi fick låna en helt egen lägenhet, med Skånes största säng (200 cm bred...) och Kira njöt definitivt av att kunna sträcka ut ordentligt utan att bli nedputtad från sängen ;)

På lördagen var det dags för utställning. Hur tidigt vi än tyckte att vi var ute så insåg vi att alla hade hunnit dit före oss - bland annat Pia, Barbro, Mynta (syrran) och Jess (mamma Majas kusin). Utställningar är roligast när man har trevligt sällskap som inte bara delar med sig av sitt tält utan dessutom förklarar kritiken, släktförhållanden och ger handlingstips (:

När jag anmälde Kira till Sofiero tänkte jag, precis som vanligt, att den här gången ska jag banne mig träna ordentligt. Sedan var helt plötsligt dags för utställning och, precis som vanligt, lyste ringträningen med sin frånvaro ;) Men ringtränad eller ej så gick det bättre än jag förväntade mig - vår lilla sparris fick sitt första excellent sedan reglerna ändrats! Den senaste tiden har det varit vårt utställningsmål, och nu fick hon inte bara ett rött fint band utan blev dessutom placerad som 4:e juniortik. Så nu antar jag att det är dags att ha en 3:e placering som mål (:

Mynta var vassare än Kira, hon blev placerad 2:a juniortik med CK och för Barbros Jess gick det också bra, placerad 4:e tik i öppen klass. Domaren var fantastiskt trevlig och det märktes att han trivdes med welshar.

    Pia visar Mynta från sin bästa sida

Så kritiken då:

18 months. Very long in body. Correct coat and color. Well tempered. Nice feminine head. Skin loose on front. Correct ribcage. Very long loins. Correct angulation and tail. Strong bones. Topline not straight enough. Fluent movement but with obvious too long body. Low set tail and high in loins.

Seriöst, utställningsspråk är inte alltid så grammatiskt korrekt :p Själva innehållet var okej - det är första gången som Kira inte fått kritiken att hon är för spinkig! Som Pia förklarade det så är felet med rygglinjen inte bara på grund av för lite ryggmuskler utan också för att jag inte precis ställde upp henne perfekt. Om Kiras huvud hamnar för långt upp så "tappar" hon ryggen och börjar svanka - något att öva på alltså (om jag någon gång faktiskt kommer ihåg att ringträna ;)). Den långa kroppen kan också bero på hur jag ställde upp henne, jag ska komma ihåg att kolla så att marken faktiskt är någorlunda jämn nästa gång så att hon inte står i en liten backe.

  bra rygglinje på ena och svankrygg på andra - men fina rosetter på bägge (Pias bilder)

Jess provsitter en av sängarna - det är utmattande att shoppa!

Efter att spenderat några timmar med att titta på de andra klasserna, hälsa på andra welshar och welshägare samt fynda på marknaden (superbillig hurtta-sele - yey!) så åkte vi norrut mot Falkenberg. Där stannade vi till för inflyttningsfest, även om Kira inte fick vara med och leka särskilt länge. Hon fick spendera större delen av eftermiddagen/kvällen gömd under ett bord, instängd i sin bur. I vanliga fall skulle hon aldrig gått med på det, missa något roligt - nevvah! Men efter bara ett rymningsförsök somnade Dagsländans Houdini och sov lugnt resten av kvällen - små hundar blir väldans utmattade av utställningsdagar.

Dagen efter blev det återigen tidig uppstigning för oss alla för ytterligare bilfärd norrut, till ett fält vid 4H-gården i Stättared. Dags för kurstillfälle två i jaktlydnaden med Marita Johansson. Jag trodde att Kira skulle vara helt slut i huvudet och inte orka med någonting, men oj så fel jag hade. Hon hade så fint fokus och imponerade stort på Jojo som var med och tittade. Vi gjorde kontaktövningar, inkallning och sitt på pipa. Träningen avslutades med att Kira gjorde en helt perfekt apport - fint fokus, snabbt ut, grep apporten och kom direkt på inkallning. Jag var så stolt och nöjd att jag trodde att leendet skulle klyva huvvet mitt för att det var så brett :D

Efter allt detta kan man tycka att det vore dags att åka hem, men istället åkte vi vidare till min syster Ellinor för att fira hennes födelsedag. Vid det här laget var Kira så trött att hon betedde sig som en liten zombiehund, och inte heller den här festen fick hon vara med på. Istället fick hon vara i sovrummet där hon snarkade som en liten gris, mitt på Ellinors huvudkudde ;)

Efter allt detta kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt och nöjd med Kiras insats under helgen. Jag misstänker starkt att vi nog har fått oss världens bästa hund, även om det ibland sker incidenter som får mig att tvivla...

  tvångsgos! (Pias bild)

För några veckor sedan surfade jag runt på SSRKvästra:s sida och hittade ett litet guldkorn i form av en jaktlydnadskurs nära Göteborg. Eftersom jaktinternatet i våras resulterat i blodad tand anmälde jag mig och Kira direkt. Kursen anordnas av Marita Johansson som, visade det sig, har gått en instruktörskurs med uppfödar-Pia som lärare. Dessutom kände ungefär halva deltagargruppen också Pia, hundvärlden är liten ibland!

Det hela började inte jättebra. Jag misslyckades inte bara med att hitta en fungerande bankomat och bensinstation, jag hade dessutom beräknat fel på körtiden, så efter att ha kört till Stättared med plattan i mattan var jag en halvtimme sen. Inte så bra jobbat, stressen och skammen pyste nog ur öronen på mig...

I en av alla de där hundböckerna jag läst så beskrev författaren en matte som jäktade in på en lydnadskurs - hon var stressad, vilket gjorde hennes hund orolig vilket gjorde att ingen av dem klarade av att lära sig någonting. Plus att det gjorde att hela gruppen kom upp i varv. Det var nog dumt av mig att vara sen, det skulle ju vara ännu mer onödigt att förstöra för alla de duktiga människor som lyckats få med sina hundar på rätt plats vid rätt tillfälle...

Så, djupa andetag. Lugn och frid och harmoni i huvudet. Aummmmmmm. Gick lugnt fram till gruppen, satte mig ner och satte genast Kira i "ryggsäcken".

Och det var kursens första guldstjärna. Att min lättstressade welshskrutt gick från det mentala tillståndet av "yeeey! något händer! hundar överallt! lukter överallt! måste nosa! måste hälsa! nuuu!" till "jaha, ska vi bara sitta ner, jamen då lägger jag väl mig ner och ååh kliar du mig på magen, skööönt...". Sedan var hon kolugn medan Marita pratade om hur en jakt med stötande hund går till och om övningarna.

ack så varmt i solen

Detta kan jämföras med en annan welsh som var med på kursen, en 2,5-årig hane som blev så till sig av att det kom en snygg welshtjej att han flåsade, gnällde och vägrade sitta still överhuvudtaget. Jag är så stolt över min tös! (:

Övningarna vi gjorde var apportering och jaktfot. Foten är okej, iallafall när det är jaktfot och inte strikt lydnadsfot som gäller ;) Men apporteringen alltså!

Efter jaktinternatet har jag övat från grepphållet - alltså, först lära Kira att greppa ordentligt för att sedan börja lägga apporten på avstånd. Det har fungerat... eh, inte alls faktiskt. Hur mycket vi än övat har vi aldrig kommit över att för henne är det bara obehagligt, trots mängder med beröm. Och eftersom det är roligare att träna när man får fina resultat så har jag släppt det. Kanske inte bästa sättet att hantera problemet men jag vill att jaktträningen ska vara ett roligt samarbete mellan mig och Kira, inte ännu ett måste.

Den här kursen går vi från andra hållet istället, med lekapportering. Jag höll Kira bredvid mig (utrustad med löplina), Marita kvackade lite och kastade iväg dummien. Så släppte jag henne med kommando och stöttade henne när hon gjorde rätt. Första gångerna gick hon fram för att undersöka dummien, men tyckte inte att den var så mycket att hänga i granen och gick istället vidare för att nosa runt. Då kallade jag in henne (fick tillbaka henne med hjälp av linan) och började om. Sedan började hon ta dummien, släppte den visserligen en bit bort - men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Då öppnade sig himmelen, änglakörerna kom fram och brast ut i lovsång till hennes ära. Eller, det var så Marita uttryckte sig, jag mest bara klappade och berömde ;)

Efter en paus så gjorde vi samma övning två och två. Kira blev bättre och bättre, hon förstod äntligen vad det var hon skulle göra! Det hela avslutades med en superfin apport där hon faktiskt lämnade dummien till mig istället för åt sorkarna på fältet (: Dessutom kom hon tillbaka till mig trots att hon var lös och det fanns 6 andra hundar att välja på.

Okej, det där sista var kanske inte riktigt sant. Hon fick några tokryck då hon rusade omkring som en liten galning - sådär som hon gör när hon är trött och inte vill träna mer. Något varv tog hon dessutom förbi Bönan (ännu en welsh, som skulle gå fortsättningskurs efter oss). Men - hon kom på pipa och vi slutade på topp, så allt det och lite till är förlåtet (:

Att Kira (i vanliga fall) är fantastiskt duktig, har fin kontakt med mig och vill jobba har inget att göra med att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det beror på att jag lägger ner tid och energi på att bygga en relation genom att träna, leka och gosa med henne. Det är för att jag har letat i böcker, på internet, gått kurser och testat mig fram för att hitta det rätta sättet att träna just henne. Det är för att jag har jobbat för att vi ska få en fungerande kommunikation så att vi förstår varandra.

När det istället går dåligt och Kira inte gör som jag vill är det inte heller för att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det är för att jag inte varit tillräckligt tydlig och konsekvent. Det är för att jag har velat hoppa över steg och gått för fort fram. Det är för att jag inte läst hennes signaler rätt, för att jag inte förstått att hon är trött, har ont eller har alldeles för mycket snurrande hormoner för att kunna koncentrera sig. Det är för att jag inte gjort arbetet med mig tillräckligt roligt och belönande.

Även om det är frestande att säga att hon är hopplös på grund av vädret, den elektromagnetiska strålningen eller gudarnas nycker så är det i grund och botten så att anledningen till varför hon inte går fint i koppel när vi har sällskap av en annan hund är att jag inte har tränat henne i det.

Att ta ansvar kan vara både jobbigt och belönande ibland.