Jag tror att det bästa rådet vi någonsin har fått, fick vi när vi gick valpkurs och just då höll på att stånga oss blodiga mot väggen som bestod av koppelträning. Det fungerade verkligen inte, Kira hade ingen som helst lust att gå fint brevid oss när hon istället kunde dra, slita, hänga sig i kopplet, snurra tusen varv runt våra ben och så vidare. Det höll på att göra mig galen, vissa stunder började jag fila på blocketannonsen i huvudet ("fantastiskt hund med egen vilja som vet var hon vill här i världen").

Hursomhelst. Vi frågade instruktören om råd och hon tyckte bland annat att vi kunde ha en sele för när vi inte orkar, så får hon dra hur mycket hon vill i den.

Say what?! Är det okej att inte alltid orka träna? Att inte alltid vara en perfekt matte som gör allt rätt? Det låter kanske inte så jäkla revolutionerande, men mitt huvud satt det något som sa att om vi inte gör allt rätt nu så kommer hon bli förstörd för resten av livet (terapi nästa?). Men när hundinstruktören sa att man får vara trött och irriterad på sin ögonsten, så blev det genast mycket lättare att vara hundägare.

För ärligt talat. Jag är så glad att vi har skaffat oss Kira, jag kan inte komma på något bättre sätt att spendera 10.000 kronor och hon gör mig så glad och lycklig och sänker säkert mitt blodtryck också. Men ibland kan hon vara fan så irriterande.

Förövrigt kan hon numera gå fint i koppel (:

Ikväll har jag varit på en föreläsning om akutsjukvård för hundar. Det var intressant och väldigt många bra saker att kunna, men jojo hade kanske varit bättre än jag på att hantera informationen. För det var historier om 10 cm pinnar i ögonen, vildsvin som spetsat hundar på sina betar och vad hundskrället än äter kan du vara säker på att det är farligt för henne.

Så hädanefter vidtas försiktighetsåtgärder. Det är inte det att Kira inte kommer få gå ut med, det vore ju extremt taskigt av oss, men världen där ute kan vara farlig och då bör man skydda sig.

skyddsglasögon, silvertejp, bubbelplast och en hjälm på det

Vår hund är ett magert skrälle.

Hon har ju varit slank länge och hon är inte särskilt matglad, men jag har som tänkt att hon bygger nog på sig så småningom, hon är ju trots allt bara en unghund. Detta var tills jag träffade en av hennes kullsystrar, Mynta, i förra veckan. Om man skulle jämföra de två så är Mynta schwarzenegger-biff medan Kira går mer mot en sparris - inte någon vidare smickrande jämförelse. 

Som sagt så är hon inte särskilt matglad. Kira har flera gånger bara nosat på maten och ratat den, för att nästa gång sluka alltihop. Jag har haft den fasta övertygelsen att om vi börjar dalta med hennes mat så kommer vi för alltid ha problem med det och istället försökt ha is i magen. Och isen lönade sig, sedan vi gick över till två mattillfällen per dag så har hon aldrig struntat i maten helt.

Men det är inte för intet som en av mina vänner beskrivit mig som en neurotisk ekorre.

Efter mötet med Mynta startades panikens kugghjul: min Kira - en sparris?! Hon äter för lite, herregud, vi är dåliga mattar som inte ser till att hon äter mer! Så portionerna ökades, men problemet är att vi har en hund som verkar räkna kulorna så att hon bara får i sig 3 dl, prick. Så på med topping, om det är extra gott så kan hon väl inte låta bli att sätta i sig iallafall lite extra? Filmjölk, mjukost, äggula, inget av våra försök har gjort någon skillnad - hon äter 3 dl och inget mer (även om resterande kulor är väl tvättade rengjorda från det gottiga).

Och nu har jag gett upp. Hon är en glad skrutt som orkar med allt vi hittar på och lite till. Musklerna och biffigheten kommer förhoppningsvis någon gång men tills dess får jag väl passa på att njuta av att hon inte har så jättemycket tyngd att sätta i när hon drar efter fåglar i kopplet.

en glad sparris

Igår körde vi ett pass med agilityträning i solen utrustade med en ny tunnel och massvis med köttbullar. Jag envisades med att sätta upp hindrena på innergården, trots att det finns massvis med störningar där i form av lekande barn, för att inte tala om att innergården i princip blivit synonym med att gömma sig i buskarna eller jaga harar för Kira. Mot alla odds så gick det jättebra, om man räknar bort att hon stack en liten runda för att bajsa och det är väl klart att man måste göra sånt ibland... (note to self - försök få henne att bajsa i första tråkpausen)

Det blev repetition på slalomingångar och den nya tunneln fungerade utan någon tvekan - hon är så snabb fram till köttbullsskålen att det inte är helt lätt att hänga med... Passets utmaning var att ta två hopp efter varann. Första hoppet fungerar finfint, men det andra hindret ville hon springa vid sidan av istället för att hoppa över. Det hela fixade vi ganska lätt genom att jag lockade med skålen precis över det andra hindret medan jojo handlade. Efter två upprepningar var skålen tillbaka på marken och Kira flög över bägge precis som hon ska. Det var inte precis något jättebekymmer med det kändes ändå grymt bra att direkt kunna hitta en lösning som fungerade, vi två mattar tillsammans (:

Även om vi bara tränat några få pass så känner jag verkligen att agility är vår grej. Det är så härligt att hon blir helnöjd över att allt hon behöver göra för att få köttbullar är att springa lite och det är något hon gärna gör ;)

Det här är en blogg som är till för oss som skriver. Ursprungligen var tanken att vi skulle börja skriva någon form av träningsdagbok för att kunna se vad vi gör, vad som fungerar och kanske framför allt för att vi ska kunna bläddra bakåt i tiden och se att det går framåt - även om det inte alltid är uppenbart.

Men så är det så att jag gillar verkligen att skriva på tangentbord. Och jag älskar att läsa bloggar, särskilt om hundar och hundträning. Så nu är det en blogg, ute på webben där alla som lyckas hitta hit kan läsa. Om den underhåller någon annan är det en trevlig bonus.