Jag ska ju som sagt försöka komma ihåg alla guldstjärnor, och för några veckor sedan hade vi en hel helg full av dem.

Eftersom vi inte ställt ut på hela sommaren bestämde vi oss för att ställa på SKK:s internationella utställning i Sofiero. Så på fredag kväll åkte vi ner till Helsingborg där vi tiggde till oss middag och sovplats av vänner till Jojo - det är så bra att ha ett stort skånskt kontaktnät! Vi fick låna en helt egen lägenhet, med Skånes största säng (200 cm bred...) och Kira njöt definitivt av att kunna sträcka ut ordentligt utan att bli nedputtad från sängen ;)

På lördagen var det dags för utställning. Hur tidigt vi än tyckte att vi var ute så insåg vi att alla hade hunnit dit före oss - bland annat Pia, Barbro, Mynta (syrran) och Jess (mamma Majas kusin). Utställningar är roligast när man har trevligt sällskap som inte bara delar med sig av sitt tält utan dessutom förklarar kritiken, släktförhållanden och ger handlingstips (:

När jag anmälde Kira till Sofiero tänkte jag, precis som vanligt, att den här gången ska jag banne mig träna ordentligt. Sedan var helt plötsligt dags för utställning och, precis som vanligt, lyste ringträningen med sin frånvaro ;) Men ringtränad eller ej så gick det bättre än jag förväntade mig - vår lilla sparris fick sitt första excellent sedan reglerna ändrats! Den senaste tiden har det varit vårt utställningsmål, och nu fick hon inte bara ett rött fint band utan blev dessutom placerad som 4:e juniortik. Så nu antar jag att det är dags att ha en 3:e placering som mål (:

Mynta var vassare än Kira, hon blev placerad 2:a juniortik med CK och för Barbros Jess gick det också bra, placerad 4:e tik i öppen klass. Domaren var fantastiskt trevlig och det märktes att han trivdes med welshar.

    Pia visar Mynta från sin bästa sida

Så kritiken då:

18 months. Very long in body. Correct coat and color. Well tempered. Nice feminine head. Skin loose on front. Correct ribcage. Very long loins. Correct angulation and tail. Strong bones. Topline not straight enough. Fluent movement but with obvious too long body. Low set tail and high in loins.

Seriöst, utställningsspråk är inte alltid så grammatiskt korrekt :p Själva innehållet var okej - det är första gången som Kira inte fått kritiken att hon är för spinkig! Som Pia förklarade det så är felet med rygglinjen inte bara på grund av för lite ryggmuskler utan också för att jag inte precis ställde upp henne perfekt. Om Kiras huvud hamnar för långt upp så "tappar" hon ryggen och börjar svanka - något att öva på alltså (om jag någon gång faktiskt kommer ihåg att ringträna ;)). Den långa kroppen kan också bero på hur jag ställde upp henne, jag ska komma ihåg att kolla så att marken faktiskt är någorlunda jämn nästa gång så att hon inte står i en liten backe.

  bra rygglinje på ena och svankrygg på andra - men fina rosetter på bägge (Pias bilder)

Jess provsitter en av sängarna - det är utmattande att shoppa!

Efter att spenderat några timmar med att titta på de andra klasserna, hälsa på andra welshar och welshägare samt fynda på marknaden (superbillig hurtta-sele - yey!) så åkte vi norrut mot Falkenberg. Där stannade vi till för inflyttningsfest, även om Kira inte fick vara med och leka särskilt länge. Hon fick spendera större delen av eftermiddagen/kvällen gömd under ett bord, instängd i sin bur. I vanliga fall skulle hon aldrig gått med på det, missa något roligt - nevvah! Men efter bara ett rymningsförsök somnade Dagsländans Houdini och sov lugnt resten av kvällen - små hundar blir väldans utmattade av utställningsdagar.

Dagen efter blev det återigen tidig uppstigning för oss alla för ytterligare bilfärd norrut, till ett fält vid 4H-gården i Stättared. Dags för kurstillfälle två i jaktlydnaden med Marita Johansson. Jag trodde att Kira skulle vara helt slut i huvudet och inte orka med någonting, men oj så fel jag hade. Hon hade så fint fokus och imponerade stort på Jojo som var med och tittade. Vi gjorde kontaktövningar, inkallning och sitt på pipa. Träningen avslutades med att Kira gjorde en helt perfekt apport - fint fokus, snabbt ut, grep apporten och kom direkt på inkallning. Jag var så stolt och nöjd att jag trodde att leendet skulle klyva huvvet mitt för att det var så brett :D

Efter allt detta kan man tycka att det vore dags att åka hem, men istället åkte vi vidare till min syster Ellinor för att fira hennes födelsedag. Vid det här laget var Kira så trött att hon betedde sig som en liten zombiehund, och inte heller den här festen fick hon vara med på. Istället fick hon vara i sovrummet där hon snarkade som en liten gris, mitt på Ellinors huvudkudde ;)

Efter allt detta kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt och nöjd med Kiras insats under helgen. Jag misstänker starkt att vi nog har fått oss världens bästa hund, även om det ibland sker incidenter som får mig att tvivla...

  tvångsgos! (Pias bild)

För några veckor sedan surfade jag runt på SSRKvästra:s sida och hittade ett litet guldkorn i form av en jaktlydnadskurs nära Göteborg. Eftersom jaktinternatet i våras resulterat i blodad tand anmälde jag mig och Kira direkt. Kursen anordnas av Marita Johansson som, visade det sig, har gått en instruktörskurs med uppfödar-Pia som lärare. Dessutom kände ungefär halva deltagargruppen också Pia, hundvärlden är liten ibland!

Det hela började inte jättebra. Jag misslyckades inte bara med att hitta en fungerande bankomat och bensinstation, jag hade dessutom beräknat fel på körtiden, så efter att ha kört till Stättared med plattan i mattan var jag en halvtimme sen. Inte så bra jobbat, stressen och skammen pyste nog ur öronen på mig...

I en av alla de där hundböckerna jag läst så beskrev författaren en matte som jäktade in på en lydnadskurs - hon var stressad, vilket gjorde hennes hund orolig vilket gjorde att ingen av dem klarade av att lära sig någonting. Plus att det gjorde att hela gruppen kom upp i varv. Det var nog dumt av mig att vara sen, det skulle ju vara ännu mer onödigt att förstöra för alla de duktiga människor som lyckats få med sina hundar på rätt plats vid rätt tillfälle...

Så, djupa andetag. Lugn och frid och harmoni i huvudet. Aummmmmmm. Gick lugnt fram till gruppen, satte mig ner och satte genast Kira i "ryggsäcken".

Och det var kursens första guldstjärna. Att min lättstressade welshskrutt gick från det mentala tillståndet av "yeeey! något händer! hundar överallt! lukter överallt! måste nosa! måste hälsa! nuuu!" till "jaha, ska vi bara sitta ner, jamen då lägger jag väl mig ner och ååh kliar du mig på magen, skööönt...". Sedan var hon kolugn medan Marita pratade om hur en jakt med stötande hund går till och om övningarna.

ack så varmt i solen

Detta kan jämföras med en annan welsh som var med på kursen, en 2,5-årig hane som blev så till sig av att det kom en snygg welshtjej att han flåsade, gnällde och vägrade sitta still överhuvudtaget. Jag är så stolt över min tös! (:

Övningarna vi gjorde var apportering och jaktfot. Foten är okej, iallafall när det är jaktfot och inte strikt lydnadsfot som gäller ;) Men apporteringen alltså!

Efter jaktinternatet har jag övat från grepphållet - alltså, först lära Kira att greppa ordentligt för att sedan börja lägga apporten på avstånd. Det har fungerat... eh, inte alls faktiskt. Hur mycket vi än övat har vi aldrig kommit över att för henne är det bara obehagligt, trots mängder med beröm. Och eftersom det är roligare att träna när man får fina resultat så har jag släppt det. Kanske inte bästa sättet att hantera problemet men jag vill att jaktträningen ska vara ett roligt samarbete mellan mig och Kira, inte ännu ett måste.

Den här kursen går vi från andra hållet istället, med lekapportering. Jag höll Kira bredvid mig (utrustad med löplina), Marita kvackade lite och kastade iväg dummien. Så släppte jag henne med kommando och stöttade henne när hon gjorde rätt. Första gångerna gick hon fram för att undersöka dummien, men tyckte inte att den var så mycket att hänga i granen och gick istället vidare för att nosa runt. Då kallade jag in henne (fick tillbaka henne med hjälp av linan) och började om. Sedan började hon ta dummien, släppte den visserligen en bit bort - men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Då öppnade sig himmelen, änglakörerna kom fram och brast ut i lovsång till hennes ära. Eller, det var så Marita uttryckte sig, jag mest bara klappade och berömde ;)

Efter en paus så gjorde vi samma övning två och två. Kira blev bättre och bättre, hon förstod äntligen vad det var hon skulle göra! Det hela avslutades med en superfin apport där hon faktiskt lämnade dummien till mig istället för åt sorkarna på fältet (: Dessutom kom hon tillbaka till mig trots att hon var lös och det fanns 6 andra hundar att välja på.

Okej, det där sista var kanske inte riktigt sant. Hon fick några tokryck då hon rusade omkring som en liten galning - sådär som hon gör när hon är trött och inte vill träna mer. Något varv tog hon dessutom förbi Bönan (ännu en welsh, som skulle gå fortsättningskurs efter oss). Men - hon kom på pipa och vi slutade på topp, så allt det och lite till är förlåtet (:

Jag är så less, irriterad och besviken - på mig själv.

När jag startade upp den här bloggen så var ju poängen att jag skulle kunna gå tillbaka och se på guldstjärnorna, liksom för att komma ihåg att Kira är fantastisk och att träningen går framåt - även om utvecklingen är allt annat än spikrak. Igår hade jag verkligen behövt lite hjälp för att minnas det, men har jag bloggat något de senaste veckorna när hon gjort allt jag bett henne om och mer? Nä...

Igår klafsade vi omkring på ett fält ute i Idala (verkligen landet!) för vår kurs i jaktlydnad/-samarbete (mer om det i ett guldstjärneinlägg som skall skrivas). Redan innan vi började med övningarna var jag medveten om att kontakten mellan mig och Kira var obefintlig - det enda som förenade oss var kopplet. Så när jag försökte få till en jaktfot tyckte hon att snöret mellan oss var en longeringslina och tittade på allt utom mig. Inkallningen fungerade bra, för att jag hade vett nog att inte chansa och bara gå 5 meter ifrån henne...

Sedan var det dags för apportering - vårt problembarn. Redan innan hade jag fel inställning. Jag kände ju att det var något som inte fungerade, så jag "visste" redan innan att det skulle gå åt pipsvängen och då blir det ju en självuppfyllande profetia.

Första gången hämtade Kira dummien, lämnade den någon meter ifrån mig men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Jag berömde, vilket tydligen var fel för att jag numera kan förvänta mig mer än så från henne. Jahapp.

Andra gången hämtade hon dummien och var på väg mot mig, men så riktigt såg jag hur en knapp trycktes in och hon släppte taget om allt som har med lydnad att göra. Först några tokrus med dummien, sedan släppte hon den för att istället rusa över till grannen och dennes hundgård. Hundskrället blev stendöv och ingen inkallningssignal i världen hade kunnat få henne att reagera - trots att pipan har fungerat klockrent senaste tiden.

Det sista vi gjorde för dagen var ett försök på reviering och apportering. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle göra och det gjorde inte Kira heller. Hon ville knappt lämna min sida - helt plötsligt var det fot som gällde :p Istället för hämta dummie så sprang hon över och hälsade på en annan grannhund. Ingen succé direkt. 

Hela vägen hem var jag sur och grinig. Dagens Kira var definitivt inte den Kira som jag är van vid att träna med. Jag kände att jag hade gjort fel hela dagen, att jag inte vetat vad hur jag skulle rätta till träningen och inte heller fått ett bra stöd av instruktören. Att jag dessutom hörde kommentarer från en annan kursdeltagare om Kiras beteende gjorde inte något bättre.

Det var först på kvällen igår som puckade jag lyckades inse vad som var problemet. Kira var otroligt jädra supertrött.

I torsdags kom min kära mor med ett plan från Luleå för att hälsa på och i fredags kom även min moster från Stockholm. Kira älskar ju människor så för henne var deras besök det som en enda lång fest. Men det var inte allt - min moster hade även med sig sin Kronos, en 4 år gammal dvärgschnauzerhane.

Kira gick alltså från en vardag som hon spenderar i lugn och ro med mig, till att spendera alla dygnets timmar tillsammans med en annan hund. Även om de kom överens och förmodligen tog det väldigt lugnt under den tid då de var ensamma så blev utspelade sig ett socialt skådespel varje kväll då samtliga mattar var närvarande. Kira försökte få igång Kronos i lek, Kronos såg till att sätta Kira på plats och det var en evig kamp om såväl mattarnas kärlek som tuggbenen. Trots att vi har ben utspridda över hela lägenheten så ville bägge ha det ben som den andra tuggade på...

Det är ju så uppenbart att vem som helst ser det, men trots att den logiska delen av mig visste att hon var trött gick det liksom inte in i huvudet på mig. Jag förväntade mig att Kira skulle prestera lika bra som hon brukar, när jag istället borde förstått att hon var en slutkörd hund som borde få beröm bara för att hon visste vad hon hette. 

Hela eftermiddagen igår stensov hon i vår säng. Idag har hon rört sig så pass att hon förflyttat sig från vår säng till gästsängen i kontoret, där jag sitter nu. Hon öppnar visserligen ett öga när jag går förbi, men mer än så är det inte.

Så jag är irriterad över att jag inte klarar av att förstå de mest uppenbara saker. Besviken för att jag inte justerade mina förväntningar. Less för att jag har för höga krav på såväl Kira som mig själv.

Sicken tur att jag får en ny chans redan nästa söndag.

Det händer sig ibland att allt hamnar på samma helg, som tillexempel en jaktkurshelg i Norrtälje, en i Örebro och en SSRK-utställning i Gustavsberg. Jag ville dra med mig Kira på allihop, men eftersom vi bara finns i varsitt exemplar bidde det jaktinternat i Norrtälje. Och ungefär nu borde vi vara påväg dit. Istället ligger Kira i soffan och jag sitter här med huvudvärk, halsont, nästäppa, feber och extrem butterhet.

Så nu när jag inte kan ta nya internatbilder tänkte jag visa upp bilderna från förra gången. Det finns inte många, med tanke på att jag var upptagen med att hålla koll på mitt egna hundskrälle, men ändå (:

massa fina welshar (:

carina med kelly (bägges päls glänser snyggt i solen ;)) och bakom snygge thaizon gömmer sig sofia

lisbeth kollar fågelintresset, som var stort hos de flesta - särskilt skoj (:

kira däremot var inte riktigt lika intresserad...

minstingen harry (10 månader just då) och mats

     och här är vi allesammans sista dagen

Oh, vad jag hade velat vara där igen! Det var fantastiskt att jobba tillsammans med Kira en hel helg och se sådana framsteg. Nu när vi ändå har hunnit tränat lite i sommar (trots lägenhetsköp och bilsemestrande) skulle det vara kul att få mer tips och veta vad vi ska jobba vidare med (inte för att jag inte jag inte redan är medveten om att det är apporteringen...). Men det kommer fler tillfällen, hoppas jag. Dessutom blir inte hösten jaktfri eftersom vi är anmälda till en kurs som ska gå under söndagarna framöver - yey!

Vem vet? Det kanske inte är helt fel att satsa på ett grundprov ändå? Jag upplever det som att Kira har blivit mindre skottberörd än vad hon var i våras (många promenader vid Sisjöns skjutbana), så nästa år kanske det ändå är värt att testa?

Jag ska bara krya på mig först...

Nu när det ändå är några dagar sedan utställningshelgen och ännu längre sedan vi var på jaktinternatet så har Kira helt återfunnit de hjärnceller som vi ibland betvivlar att hon har. Man vet att när hon inte bara ligger utslagen vid mina fötter under skrivbordet utan hämtar sockar, pennor, linjaler, ben med mera så är det dags att börja träna igen. Så vi började med det som gick allra sämst på internatet och alltså behöver mest jobb - apportering.

I Norrtälje så började vi med det absolut mest grundläggande, att ta en dummie. Detta genom att lugnt öppna munnen på hunden, sätta in dummien och säga apport, för att sedan berömma och stryka på halsen/bröstet när hon håller tag och avsluta med att säga tack. Det fungerade sådär på internatet, så nu när vi övade här hemma så gick vi bakåt några steg och började med en hoprullad tidning. Det gick mycket bättre, hon håller kvar och har inga riktiga tendenser till att spotta, däremot så vill hon tugga lite. Men ett bra första andra försök (:

övar apportering med hjälp av apportören

Det var allt vi gjorde på vår miniträning idag, men i Norrtälje gick vi vidare till att testa lekapportering. Jag höll Kira, Lisbeth busade lite med dummien framför henne, lade den sedan en bit ifrån oss och så fick jag släppa iväg hunden. Kiras intresse för det var väl inte jättestort, hon ville hellre sticka ut i skogen och undersöka andra saker. Men med Lisbeths assistans tog hon dummien och bar den iallafall nästan hela vägen till mig :p

Nästa steg var apportering med döda fåglar och jag tänkte att det här borde gå finfint. När Lisbeth först gick omkring och visade fåglarna för hundarna så hade hon allas fulla uppmärksamhet, men till min förvåning var det ändå ganska många som var skeptiska till att ta den när det väl kom till kritan. Kira var en av dem, hon rusade fram för att undersöka den, men hon hade inget som helst intresse för att ta den. Jag försökte få upp lite intresse för den genom att kampbusa med fågeln och då plockade hon faktiskt upp den men bara en gång - efter det spottade hon ut lite fjädrar ur mungipan och nosade vidare. Intresset var ungefär lika svalt som fågelns kroppstemperatur...

Hela den här träningen pågick under söndagsförmiddagen, så att varken intresset eller fokuset fanns kan med stor sannolikhet bero på att Kira helt enkelt började bli galet trött. Det var trots allt på slutet av en intensiv helg. Och även om hon inte ville ta döda fåglar så fick jag bevis samma eftermiddag att hon definitivt har jaktlust när det gäller levande - hon vill bara ha lite mer värme hos sina offer ;)

Förövrigt så går jag och väntar på att vår kamera ska hitta hem till Göteborg igen, det är därför det är ont om bilder från internatet. Jag trodde att jag slutat slarva bort mina grejer, men uppenbarligen hade jag fel. För även om jag höll rätt på kameran under alla strapatser på fälten så lyckades jag lämna den i Norrtälje när jag åkte därifrån... Men, den är nog snart i ett vadderat kuvert nära mig (:

Efter den galet utmattande jaktinternatshelgen har Kira fått massvis med påtvingad vila, särskilt eftersom vi idag ska åka iväg igen på utställningshelg. Därför fick hon vara hemma även igår medan jag for på roligheter - för man kan ju inte missa ett agilitytillfälle.

Agilitytorsdagarna fortsätter alltså men numera är vi inte bara mesiga nybörjare utan vi går minsann i fortsättningskursen - jojomänsan, fint som snus (sedan att skillnaderna är marginella är något vi kan ignorera för stunden). Hursomhelst så var det bakomsbyten och kontaktfält som gällde, så nu är det bara att snickra ihop en liten filtklädd bräda för att öva i vardagsrummet. Det är lite synd bara att jag inte fick en bild på Pia när hon visade principen för kontaktfält, hon har sådan härlig inlevelse ;)

  mobilkamera inomhus fungerar inge vidare, men man ser iallafall att det är Saga, Cilla och Halo som övar kontaktfält

Utöver alla övningar så har jag fått ett helt nytt sätt att träna hund, jag har faktiskt börjat ställa krav på Kira. På kvällen efter första träningspasset var jag mycket skeptisk. Från att bara ha tränat med/varit på kurser som använt sig av positiv förstärkning så befann jag mig plötsligt på ett fält omgiven av rytande mattar som ryckte i kopplet - det var något av en chock. Jag funderade på saken över natten och bestämde mig för att när jag nu var där kunde jag testa andra metoder så länge de kändes bra för mig och de inte skulle skada min hund eller vår relation. Så när Kira bestämde sig för att sticka ifrån mig på egen tass fick hon helt plötsligt höra ett avgrundsvrål som jag inte visste att jag hade i mig - och inte hon heller. Hon blev minst sagt förvånad, vände sig om för att stirra på mig och när jag då kallade in henne så verkade hon för chockad för att göra något annat än att komma :p

Nu när jag tänker på det så är det som att jag först nu fått Kira att förstå att vissa saker hon gör inte är uppskattat, för tidigare har hon aldrig fått någon tillsägelse utan vi har bara ignorerat det felaktiga beteendet. Jag tror att det har varit helt rätt hittills, hon har varit en skruttig valp och då ska inte hela livet bestå av en massa nej. Hur ska hon då våga pröva saker, om hon hela tiden väntar på en utskällning? Men nu, om man tar inkallningen som exempel, så räcker det inte att vara en skitroligt matte för att få henne att vilja komma. Hela världen är hennes belöning, så fort hon har rusat ifrån oss så behöver hon bara lukta på något för att hon ska känna att det var positivt för henne att ge sig av - och det är svårt att konkurrera med. När jag nu faktiskt sa åt henne att det där inte är okej så fick hon för första gången en konsekvens av att hon stack - det var inte bara roligt. Istället blev det jättekul att komma till mig för då blev jag så glad på henne.

Jag vill fortfarande inte bli en sådan matte som bara skriker och gormar på sin hund, jag tror/vet att positiv förstärkning är ett otroligt bra sätt att träna och att det räcker långt. Jag vill inte att hon ska få höra ett enda nej på agilityplanen, när vi övar våra fåniga trick eller rallylydnad – det ska bara vara roligt och lustfyllt. Men nu har hon blivit så gammal att hon är redo för gränser också och en tillrättavisning som innebär något annat än bara frånvaro av beröm. Samtidigt får jag inte heller under korrigeringsträningen glömma bort att berömma – för vem tusan vill jobba om det bästa man kan få är en frånvaro av skäll?

Natten mot måndag klockan 00:30 kom vi hem till Göteborg efter en helg full av intryck och totalt 15,5 timmar i bilen. Både jag och grisen var galet trötta, Kira gick och lade sig i sin säng direkt, utan att hoppa ens litegrand på matte - då är det illa. Nu har vi haft 3 dagar utan någon som helst aktivitet, så både min och hennes hjärna börjar sakta fungera igen, även om det är knappt. Men med hjärnfunktionen någorlunda återställd så har jag börjat fundera över vad som egentligen hände där i Norrtäljeskogen.

Jag är inte riktigt säker på vad jag förväntade mig när jag anmälde mig till jaktinternatet - jag tror att jag hade någon vag tanke att varken jag eller hunden skulle fatta någonting och att alla andra deltagare skulle komma med bössan på ryggen och jaktchampions i kopplet. Det stämde ju inte alls. Förarna varierade från de som redan planerade att använda sin hund i jakt till de som nog aldrig skulle önska livet ur någon annan fågel än kycklingen på ica. Och i kopplet fanns det inga färdiga champions utan ett gäng underbara, glada, tokiga, egensinniga welshar - precis som Kira.

Jag tror att jag också hade någon konstig bild av att instruktören skulle vara som plockad från ett militärbootcamp (hur jag nu fick för mig det?!), men även om Lisbeth definitivt tog rollen som flockledare och gjorde sitt bästa för att hålla koll på oss så var hon framför allt en fantastiskt kunnig instruktör. Alla fick övningar anpassade till sin egen nivå, hon hade lösningar på alla problem, hon förklarade hur hon tänkte med träningen och allt var mycket välorganiserat. Jag litade definitivt på att hon och Walther (den norska hjälpinstruktören som bara hade åkt till Sverige för att gå på kurs) visste vad de gjorde och därför kunde jag följa deras råd även om det var ibland metoder jag inte annars skulle använt.

När jag anmälde mig tänkte jag också att det här får bli en kul grej för mig och Kira, även om det kanske inte kommer ge så mycket eftersom jakt inte riktigt är min grej. I själva verket var varenda övning vi gjorde otroligt nyttig, även om vi aldrig skulle se en fågel igen. Nu när jag har kommit hem har jag en helt ny hund som har fantastisk stadga, går bättre i koppel, söker kontakt, lyssnar och har förstått att när jag säger "hit" så är det inte bara ett vänligt menat förslag som hon kan ignorera om hon vill. Min syster undrade om jag hade fått med mig rätt hund hem ;)

Det är inte bara hunden som är ny, det är matten också. Nu förväntar jag mig att Kira ska lyssna på mig, istället för att bara rycka på axlarna och ge upp i förväg. Jag litar mer på henne, vet att hon är inte bara ett galet skrälle som gör vad hon vill - hon är en fantastisk hund som vill jobba tillsammans med mig och det är en underbar känsla. Det kliar i hela mig för jag vill bara träna mer, jobba vidare, för vi kan - tillsammans är vi grymma! Det har gått så långt att det där med grundprov och jägarexamen inte verkar så avlägset ändå, men framför allt så är jag redan uppskriven för nästa kurs.

Förutom all träning har det varit jätteroligt att träffa nya welshmänniskor, äta fantastiskt god mat och höra hur söt Kira är. Det är såklart bra att resten av världen börjar inse hur otroligt fin hon är, men jag undrar om det inte finns en risk att jag blir en smula mallig ;)