Efter den galet utmattande jaktinternatshelgen har Kira fått massvis med påtvingad vila, särskilt eftersom vi idag ska åka iväg igen på utställningshelg. Därför fick hon vara hemma även igår medan jag for på roligheter - för man kan ju inte missa ett agilitytillfälle.

Agilitytorsdagarna fortsätter alltså men numera är vi inte bara mesiga nybörjare utan vi går minsann i fortsättningskursen - jojomänsan, fint som snus (sedan att skillnaderna är marginella är något vi kan ignorera för stunden). Hursomhelst så var det bakomsbyten och kontaktfält som gällde, så nu är det bara att snickra ihop en liten filtklädd bräda för att öva i vardagsrummet. Det är lite synd bara att jag inte fick en bild på Pia när hon visade principen för kontaktfält, hon har sådan härlig inlevelse ;)

  mobilkamera inomhus fungerar inge vidare, men man ser iallafall att det är Saga, Cilla och Halo som övar kontaktfält

Oh älskade solsken, lämna oss aldrig!

Jag passade på att dra med lite pinnar och hinder till hundrastgården för att öva lite (på en plats där hon inte kan försvinna efter harar). För ovanlighetens skull fanns det sällskap där, en 14 måndader dobermanhane och en lite mindre svart (labrador?)tik. För första gången var vår ganska trygga Kira lite skrajsen i ett hundmöte! I vanliga fall brukar hon vara helt hysteriskt ivrig i att söka kontakt och visa hur snäll hon är, för att sedan glatt busa på. Men den här dobermannen tyckte hon allt var lite äcklig... Han var så stor och svart! Och så betedde han sig som en typiskt klumpig tonårskille som inte riktigt fått koll på hur man styr sin egen kropp, eller för den delen hur man uppvaktar en söt tjej. Dessutom, ve och fasa, var han snabbare än hon!

Jag har aldrig varit med om sådan klistrighet från Kira, det var trots allt säkrast att vara nära matte, i alla fall i början. Efter en stund så såg man på henne att hon verkligen ville vara med att leka, men hur tusan leker man med en sådan där kluns? Dessutom hade han konstiga (klippta) öron och ingen (kuperad) svans, så det måste varit lite extra problem med språket - lost in translation? ;)

Det kanske var för att den där hanen var lite läskig, men trots de andra hundarna så gick det jättefint att träna agility med henne. Hon hade inga tendenser alls på att sticka, ville bara få korven i slutet på slalomen (: Till och med när de första hundarna åkt hem och vi istället fick sällskap av en liten, vit trasselvovve som hon busade med på allra bästa sätt, valde hon mig och hindrena när jag ropade. Vi blandade lite slalom, dubbla hinder, snurra, slappa, svimma och pauser - allt för att hon inte ska hinna bli uttråkad. Konceptet fungerar hittills, svansen viftar, ögonen lyser "händer det något nytt nu matte?".

  Filten betyder ligg, var den än är

Jag läste i WelshNytt där matten till årets Allroundwelsh pratade om hur hon tränade sin hund och precis som hon (och många andra welshägare antar jag) har jag märkt att det inte fungerar att nöta in moment genom att upprepa dem flera gånger i rad. Första gången är rolig, andra och tredje också, men efter ett tag så börjar Kira undra om jag har hakat upp mig och ser alltså till att själv hitta på något roligt att göra. Inte allt för sällan innebär det att jaga harar...

Så idag testade jag köra tre trick gånger tre - slalomingångar, snurra och svimma (alltså ligga på sida) och varvade med att busa, gosa och tugga lite på en pinne (hon, inte jag). Trots att hon var rörelsehindrad av skon, vi var utomhus där det blåste och folk gick förbi hade hon jättefint fokus på mig - yey! Och när hon efter en stunds tråkpaus gick bort och nosade någon annanstans var hon nästan direkt vid min sida när jag ville börja igen - yey! Dessutom fick vi till några supersnygga slalomingångar då jag inte behövde visa in henne alls - yey!

Guldstjärna!

Efter Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången har vi haft en otroligt lugn och tråkig vecka. Vilket nog var välbehövligt för både henne och mig, egentligen. Luften gick lite ur mig när hundskrället gick och skadade sig så att jag inte kunde öva på det jag hade planerat. Så hon fick sig en avstressningsvecka och jag fick tid att få leta motivation, och igår kom den tillbaka.

Vi var på agilitykurs på hundens hus med Kiras syskon, halvsyskon och uppfödar-Pia som instruktör - och det är så jäklarns roligt att det är nog omöjligt att inte få tillbaka hundträningslusten (: Även Kira hade galet roligt, med allt vett utfluget genom öronen... Alltså, hon har trivts ganska bra med att ha en lugn vecka, det har mest varit typ "jaha, ska vi ligga i soffan? det är okej, men då måste du klia mig på magen" och så har hon varit ganska nöjd med livet. Men igår så såg man all den energi som hon ackumulerat.

Hon och jag skulle börja med att öva slalom, men istället så rusade hon till tunneln och sprang igenom den. Tillbaka till slalomen, men återigen så drogs hon till tunneln och sprang igenom den fram och tillbaka, fram och tillbaka - jag tror att hon har hittat sin favorit. I det läget är det rätt skönt att le och sucka åt knashunden istället för att bli irriterad. Jag hoppas bara att resten av kursdeltagarna har tålamod med oss... :p

Eftersom hon fortfarande har trasig tass så blev det inte så jättemycket övat för oss två, men det var väldigt kul att titta på när de andra handlar sina hundar och vilken skillnad handlerns agerande gör för hunden. Bara att lyckas släppa hunden för ett hinder i exakt rätt tillfälle gör jättestor skillnad för hur hunden tar dem, men det är svårt! När hunden tittar höger-vänster-på en annan hund-på hindret-i taket-händer det något ute? så är det inte helt lätt att träffa in den millisekund då de har fokus framåt. Men när det blev rätt så gjorde det att en hund som tidigare varit rätt omotiverad och tyckt att "jaja, jag kan väl hoppa om du nu så gärna vill det" helt plötsligt flög över hindrena. Även om jag hela tiden vetat att om min och Kiras träning inte fungerar så är det med största sannolikhet mitt fel, så är det ändå en aha-upplevelse att se det så tydligt - när matte/husse gör rätt, gör hunden rätt (och när matte har roligt har hunden roligt). Så därav motivationen - nu vill jag komma igång med träningen så att jag kan lära mig hur jag ska göra för att Kira ska göra rätt och ha så roligt som möjligt under tiden!

En annan motivationshöjare är att hon trots spattigheten får en guldstjärna för gårdagen. Medan vi var i paus så passade jag på att göra lite småövningar för att hon skulle fatta att det var vi två som skulle jobba ihop. Bara lite enkla sitt, ligg, surikat, snurra och så vidare, men det som var roligt var att hon hade sånt enormt fokus på mig. Detta trots att det var 5 andra welshar i lokalen som sprang runt, samt tillhörande mattar/husse som peppade och hejade på. En liten grej kan tyckas, men andra hundar är det värsta störningsmomentet som finns och det var en sådan enorm skillnad från när vi tidigare har gått kurs (då matte inte alls varit intressant).

Så nu ska vi ut i solen och öva lite slalomingångar (:

Innan Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången fick vi bevisat att bara för att något har fungerat superbra en gång så betyder det inte att det kommer gå fler gånger. Vi tänkte köra lite slalomingångar och dubbelhopp på innergården. Kira gjorde mycket riktigt några slalomingångar, men istället för att hoppa så stack hon in bland buskarna och jagade hare. Skallen av lycka när hon hittade haren var definitivt något extra. Sen kan man ju undra vad för jakthund det kommer bli av henne med tanke på att hon sprang omkring och letade i samma hörn av gården trots att haren stuckit långt bort för längesedan, utan att hon märkte det...

Efter en alldels för lång stund så lyckades vi få tag på henne och skulle bara köra ett hopp så att hon skulle fatta att hinder betyder hoppa, inte sticka och jaga. Och den här gången hoppade hon, men istället för att ta två steg fram till skålen för gotta så belönade hon sig själv genom att tvärvända i samma sekund som tassarna nuddade marken och in bland buskarna igen.

Så istället för en trevlig agilityträning hade vi en tokig hund som rände runt på gården, hela tiden på lagom avstånd till oss, medan grannarna samlades på sina balkonger för att titta på showen. Det dumma är att i det läget så vill jag inte ropa på henne och försöka fånga henne, för det gör ju bara det hela ännu roligare, men... Med alla grannar på första parkett så känner man pressen att liksom visa att man faktiskt försöker få tag på skrället och inte låter henne springa fritt. Så för grannarnas skull tjatar vi sönder våra inkallningskommandon, som inte fungerar särskilt bra ens från början - så onödigt! Grannarna har ju faktiskt inget med vår hunduppfostran att göra...

Aja, det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på, jag vet att när man utökar familjen med en welsh bör man utöka sin egen humor också (: Och det gick ju bra, vi till tag på henne och gick in, annars hade ju Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången aldrig skett...

Igår körde vi ett pass med agilityträning i solen utrustade med en ny tunnel och massvis med köttbullar. Jag envisades med att sätta upp hindrena på innergården, trots att det finns massvis med störningar där i form av lekande barn, för att inte tala om att innergården i princip blivit synonym med att gömma sig i buskarna eller jaga harar för Kira. Mot alla odds så gick det jättebra, om man räknar bort att hon stack en liten runda för att bajsa och det är väl klart att man måste göra sånt ibland... (note to self - försök få henne att bajsa i första tråkpausen)

Det blev repetition på slalomingångar och den nya tunneln fungerade utan någon tvekan - hon är så snabb fram till köttbullsskålen att det inte är helt lätt att hänga med... Passets utmaning var att ta två hopp efter varann. Första hoppet fungerar finfint, men det andra hindret ville hon springa vid sidan av istället för att hoppa över. Det hela fixade vi ganska lätt genom att jag lockade med skålen precis över det andra hindret medan jojo handlade. Efter två upprepningar var skålen tillbaka på marken och Kira flög över bägge precis som hon ska. Det var inte precis något jättebekymmer med det kändes ändå grymt bra att direkt kunna hitta en lösning som fungerade, vi två mattar tillsammans (:

Även om vi bara tränat några få pass så känner jag verkligen att agility är vår grej. Det är så härligt att hon blir helnöjd över att allt hon behöver göra för att få köttbullar är att springa lite och det är något hon gärna gör ;)