Även om det är väldigt långt mellan uppdateringarna här på bloggen så håller vi oss sysselsatta med mängder av träning inom rally, viltspår och jakt. Dessvärre blir det liksom inga vidare resultat. Det känns som att jag ända sedan i februari går väntar och väntar på att min "riktiga" Kira ska komma tillbaka och ersätta det här monstret i welshkläder som jag har. Det har inte blivit bättre sedan tävlingen i mars. Hundskrället har fortfarande samma koncentrationsförmåga som.. eh, om man nu ska vara ärlig, jag har - och det är inte imponerande i positiv bemärkelse!

Jag har pratat lite med uppfödar-Pia om det och enligt henne så kan det bero på att Kira är mitt uppe i sin sista tonårsrevolt innan det är dags att lugna ner sig och bli vuxen. Jag undrar om hon kanske fortfarande har hormoner som snurrar i kroppen. En annan möjlig förklaring kan vara att hon är lite butter över den förändrade situationen här hemma, då jag har tagit hand om lite andra hundar om dagarna. Kira har alltså inte fått min fulla uppmärksamhet och jag har definitivt märkt av en viss svartsjuka - så fort jag har försökt klappa någon annan hund kommer Kira och bufflar in sig emellan... Hon kanske är lite divig och tycker att om hon inte får allt mitt gos om dagarna så förtjänar inte jag hennes energi på träningspassen :p

Oavsett vad det är som orsakar det hela så kämpar vi på. Jag gör mitt bästa för att bara ta korta träningsstunder när jag är på bra humör och se till att sluta om det inte fungerar så att varken hon eller jag ska bli frustrerade. Det är ju faktiskt inte hela världen om hon inte tar den där jädrans apporten, värre är om vi får en försämrad relation på grund av att jag har fått för mig att det är viktigt att hon sitter rakt...

  pilutta dig matte!

Bara för att någon har en annan syn på hundhållning än jag så behöver det absolut inte automatiskt betyda att personen är en idiot. Men just nu känns det så.

Ikväll hade jag och Kira hade en lekträff med nya welshpolaren London och hennes matte Margareta. Det var första gången de träffades och mötet resulterade i två stycken skällande vit/röda sträck som busade finfint tillsammans. Efter en stunds lek skulle vi lämna rastgården så att bland annat en man med ett vitt trasselsudd som väntade utanför skulle få komma in. Han hade sin hund i flexikoppel, utan någon vidare kontroll och här börjar jag bli irriterad.

Vad är grejen med att vissa hundägare släpper sina hundar för ett möte utan att fråga först? Bara för att jag svarar på frågan om vilket kön min hund har så betyder det inte att det är okej för dem att hälsa. Det är ju ingenting som säger att bara för att din hund fungerar med tikar så kommer Kira fungera med din hund.

Hur som helst så lyckades jag komma förbi trasselsuddet, men sedan kommer det fram en stor, okopplad schäfer mot oss. Jag ber ägaren ta bort sin hund för att jag inte vill att de ska hälsa och då kommer den obligatoriska frågan: är hon sjuk eller något?

I det här läget händer det att jag brukar säga att Kira har lite allt möjligt för att få komma undan - skabb, löss, you name it. Den här gången försökte jag istället förklara att jag inte tycker att Kira behöver hälsa på alla hundar hon ser - hon har tillräckligt med hundkompisar som hon umgås med. Det jag inte sa är att jag dessutom vill veta vad det är för en hund som jag släpper Kira med -  det där att "fido är såååå snäll, han är bara så busig" är inte något jag litar på i alla lägen...

Av någon anledning är detta otroligt provocerande för vissa hundägare, det är som att de inte tål att deras hund blir avvisade. Så när jag tyckte att Kira inte behövde umgås med kreti och pleti tyckte denna man att "det är sådana som du som inte ska ha hund".

Ursäkta, va?!

Ungefär här blev jag själv otroligt provocerad, jag undrade hur han kunde säga så när han inte vet någonting om mig eller min hund. Gubben förklarade sitt uttalande med att hundar är flockdjur som måste hälsa på alla för att må bra och vägrade lyssna när jag sa att Kira har en flock, hon har sina hundkompisar - att nosa på en hund hon aldrig mer kommer träffa ger inte henne något.

Det var självklart att vi inte precis var överens om vad hundar mår bra av och det är okej. Du tar hand om dina hundar på det bästa sätt du vet och jag gör samma sak med min. Men att inte respektera min vilja utan attackera mig på det sättet för att jag inte låter våra hundar träffas? Det är tamigtusan så ouppfostrat att jag känner att hussen kanske borde gå en kurs för att lära sig hur man beteer sig i en människoflock.

Så hädanefter antar jag att Kira kommer vara väldans sjuk, undrar vad som kommer verka mest avskräckande...

Jag ska ju som sagt försöka komma ihåg alla guldstjärnor, och för några veckor sedan hade vi en hel helg full av dem.

Eftersom vi inte ställt ut på hela sommaren bestämde vi oss för att ställa på SKK:s internationella utställning i Sofiero. Så på fredag kväll åkte vi ner till Helsingborg där vi tiggde till oss middag och sovplats av vänner till Jojo - det är så bra att ha ett stort skånskt kontaktnät! Vi fick låna en helt egen lägenhet, med Skånes största säng (200 cm bred...) och Kira njöt definitivt av att kunna sträcka ut ordentligt utan att bli nedputtad från sängen ;)

På lördagen var det dags för utställning. Hur tidigt vi än tyckte att vi var ute så insåg vi att alla hade hunnit dit före oss - bland annat Pia, Barbro, Mynta (syrran) och Jess (mamma Majas kusin). Utställningar är roligast när man har trevligt sällskap som inte bara delar med sig av sitt tält utan dessutom förklarar kritiken, släktförhållanden och ger handlingstips (:

När jag anmälde Kira till Sofiero tänkte jag, precis som vanligt, att den här gången ska jag banne mig träna ordentligt. Sedan var helt plötsligt dags för utställning och, precis som vanligt, lyste ringträningen med sin frånvaro ;) Men ringtränad eller ej så gick det bättre än jag förväntade mig - vår lilla sparris fick sitt första excellent sedan reglerna ändrats! Den senaste tiden har det varit vårt utställningsmål, och nu fick hon inte bara ett rött fint band utan blev dessutom placerad som 4:e juniortik. Så nu antar jag att det är dags att ha en 3:e placering som mål (:

Mynta var vassare än Kira, hon blev placerad 2:a juniortik med CK och för Barbros Jess gick det också bra, placerad 4:e tik i öppen klass. Domaren var fantastiskt trevlig och det märktes att han trivdes med welshar.

    Pia visar Mynta från sin bästa sida

Så kritiken då:

18 months. Very long in body. Correct coat and color. Well tempered. Nice feminine head. Skin loose on front. Correct ribcage. Very long loins. Correct angulation and tail. Strong bones. Topline not straight enough. Fluent movement but with obvious too long body. Low set tail and high in loins.

Seriöst, utställningsspråk är inte alltid så grammatiskt korrekt :p Själva innehållet var okej - det är första gången som Kira inte fått kritiken att hon är för spinkig! Som Pia förklarade det så är felet med rygglinjen inte bara på grund av för lite ryggmuskler utan också för att jag inte precis ställde upp henne perfekt. Om Kiras huvud hamnar för långt upp så "tappar" hon ryggen och börjar svanka - något att öva på alltså (om jag någon gång faktiskt kommer ihåg att ringträna ;)). Den långa kroppen kan också bero på hur jag ställde upp henne, jag ska komma ihåg att kolla så att marken faktiskt är någorlunda jämn nästa gång så att hon inte står i en liten backe.

  bra rygglinje på ena och svankrygg på andra - men fina rosetter på bägge (Pias bilder)

Jess provsitter en av sängarna - det är utmattande att shoppa!

Efter att spenderat några timmar med att titta på de andra klasserna, hälsa på andra welshar och welshägare samt fynda på marknaden (superbillig hurtta-sele - yey!) så åkte vi norrut mot Falkenberg. Där stannade vi till för inflyttningsfest, även om Kira inte fick vara med och leka särskilt länge. Hon fick spendera större delen av eftermiddagen/kvällen gömd under ett bord, instängd i sin bur. I vanliga fall skulle hon aldrig gått med på det, missa något roligt - nevvah! Men efter bara ett rymningsförsök somnade Dagsländans Houdini och sov lugnt resten av kvällen - små hundar blir väldans utmattade av utställningsdagar.

Dagen efter blev det återigen tidig uppstigning för oss alla för ytterligare bilfärd norrut, till ett fält vid 4H-gården i Stättared. Dags för kurstillfälle två i jaktlydnaden med Marita Johansson. Jag trodde att Kira skulle vara helt slut i huvudet och inte orka med någonting, men oj så fel jag hade. Hon hade så fint fokus och imponerade stort på Jojo som var med och tittade. Vi gjorde kontaktövningar, inkallning och sitt på pipa. Träningen avslutades med att Kira gjorde en helt perfekt apport - fint fokus, snabbt ut, grep apporten och kom direkt på inkallning. Jag var så stolt och nöjd att jag trodde att leendet skulle klyva huvvet mitt för att det var så brett :D

Efter allt detta kan man tycka att det vore dags att åka hem, men istället åkte vi vidare till min syster Ellinor för att fira hennes födelsedag. Vid det här laget var Kira så trött att hon betedde sig som en liten zombiehund, och inte heller den här festen fick hon vara med på. Istället fick hon vara i sovrummet där hon snarkade som en liten gris, mitt på Ellinors huvudkudde ;)

Efter allt detta kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt och nöjd med Kiras insats under helgen. Jag misstänker starkt att vi nog har fått oss världens bästa hund, även om det ibland sker incidenter som får mig att tvivla...

  tvångsgos! (Pias bild)

Att Kira (i vanliga fall) är fantastiskt duktig, har fin kontakt med mig och vill jobba har inget att göra med att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det beror på att jag lägger ner tid och energi på att bygga en relation genom att träna, leka och gosa med henne. Det är för att jag har letat i böcker, på internet, gått kurser och testat mig fram för att hitta det rätta sättet att träna just henne. Det är för att jag har jobbat för att vi ska få en fungerande kommunikation så att vi förstår varandra.

När det istället går dåligt och Kira inte gör som jag vill är det inte heller för att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det är för att jag inte varit tillräckligt tydlig och konsekvent. Det är för att jag har velat hoppa över steg och gått för fort fram. Det är för att jag inte läst hennes signaler rätt, för att jag inte förstått att hon är trött, har ont eller har alldeles för mycket snurrande hormoner för att kunna koncentrera sig. Det är för att jag inte gjort arbetet med mig tillräckligt roligt och belönande.

Även om det är frestande att säga att hon är hopplös på grund av vädret, den elektromagnetiska strålningen eller gudarnas nycker så är det i grund och botten så att anledningen till varför hon inte går fint i koppel när vi har sällskap av en annan hund är att jag inte har tränat henne i det.

Att ta ansvar kan vara både jobbigt och belönande ibland.

Jag tror att Kira blir lite väl less mig ibland. Idag har jag tvingat stackarn att vara på trimbordet i flera timmar för frisering och det är inte alls populärt... Aldrig ser hon så olycklig ut som när jag jobbar med saxarna och att bli klippt i öronen är otroooligt obehagligt. När jag istället rycker örat så ser man hur hon börjar slappna av, hänga med huvudet och ögonen blir glansiga - mys! I vanliga fall brukar jag sitta på golvet med henne i famnen när jag rycker öronen, och sist tog det säkert tre minuter innan hon började snarka ;)

en otroligt olycklig hund - klippning alltså, vad är det bra för?

Jag är fortfarande väldigt långsam på det där med klippningen, men jag tycker ändå att resultatet blev helt okej den här gången - vi får se om det stämmer imorgon. För efter att inte varit på en enda utställning under hela sommaren så är det dags igen. Ikväll ska vi åka ner till Skåne för att imorgon testa lyckan på SKK:s utställning i Sofiero. Kritiken vi fick sist vi ställde ut i våras var ju mest att hon är lite för spinkig, men nu tycker jag allt att hon fått både mer muskler och päls (: Det här är också sista gången vi kan ställa henne i juniorklass, om inte ens två veckor passerar hon gränsen på 18 månader. Herregud, var det inte igår hon var 18 veckor?!

Även om det inte alltid blir seriöst träning så är hundrastgården bra för att aktivera hundskrållans hjärnceller, för där finns det träd med godisbark och en massa utrymme för att träna trix (:

sniff-sniff-nom-sniff-nom-nom

  jag är en jättedöd hund, okej?! ge mig godis nu!

Iochmed vår flytt så har vi fått tillgång till en hundrastgård. Den är varken särskilt stor eller fin, men den ligger på ungefär 100 meters avstånd från vår port. Och det minimala avståndet innebär att jag kan släppa Kira i rastgården för att träna på varendaste liten kissrunda vi tar.

Det är helt fantastiskt, eftersom det fina stängslet som inhägnar oss drastskt minskar risken för utflykter på egen tass och det finns inget som dödar träningsglädjen som att halvvägs bli avbruten av att Kira bara ska jaga liiiite hare... Desstuom är det inte lika mycket av ett projekt att åka till en rymningsfri plats för att träna, så nu blir det massvis med korta träningsstunder, varje dag. Vem vet, någon gång kanske tillochmed inkallningen trillar på plats (:

Senaste tiden har vi jobbat väldigt mycket med pipan, för att få in inkallning och sitt på signal, framförallt att långt pip betyder sitt oavsett vad jag gör, och att flera korta pip betyder hit oavsett vad hon gör ;) Det har gått jättebra, med rätt belöning så fattar hon fort, och i nuläget verkar rätt belöning vara grisen.

Oh, denna gris. Det är en hysterisk liten pipgris som hon älskar, förmodligen mer än hon älskar mig, jojo och märgben tillsammans. Hon vill helst bära omkring den på alla promenader och att busa med den är grymt najs. Alltså, så fort hon kommer på inkallning så blir det bus med grisen, och numera kommer hon som ett skott.

Så vi tycker om denna hundrastgård och de framsteg som den ger oss, synd bara att våra grannar inte verkar vara riktigt lika förtjusta. För när vi tränar fylls luften av pipande både från mig och grisen. Och kort efter första pipet ekar sedan dunsarna av att grannarna stänger sina fönster.

Så hur gick det med utförandet av den där veckoplaneringen då? Tja, ganska bra ändå.

Vi har jobbat på med sittandet på pipsignal, jag har haft pipan hängande runt halsen och nog drivit grannarna till vansinne med tjutandet i tid och otid. Kira har fattat grejen ändå, att det är sitt som gäller, men det fungerar inte riktigt på avstånd. Då vill hon först komma fram till mig och sen sitta - som för att göra det lättare för mig att efteråt ge henne godis för prestationen ;)

Sedan har vi försökt klicka fram lite trix, men Kira har varit så otroligt seg den senaste tiden. Så fort hon inte förstår så lägger hon sig ner och bara tittar på mig, istället för att försöka igen eller ens bli frustrerad och skälla på mig. Överhuvudtaget så sover hon väldigt mycket. När jag stiger upp från kontorsstolen så brukar hon i vanliga fall direkt studsa upp för att se vad man ska hitta på för något spännande, nu kan jag eventuellt få ett lyft huvud (om hon inte är kissnödig) :p

Vi började nästan bli oroliga, för hon har betett sig rätt udda, tills vi kom på att hon trots allt borde löpa när som helst nu. Med största sannolikhet är det lite PMS som gör att hon helst bara vill sova sig igenom dagarna och eftersom vi bägge är mattar så förstår vi ju känslan ;)

  men att rulla runt i gräset är gött, pms eller ej

Den här veckans plan är att få igenom i huvudet att pipan även betyder sitt på avstånd och så ska vi lägga några spår under långledigheten (: