När vi nu promenerade med Kira så drog alltså inte hela tiden, men det var ett evigt stoppande och hela tiden när kopplet var sträckt. Men så började det bli varmare, ljusare och träningsenergin var på topp - då började etapp 2.

Nu började jag låta henne gå ut i hela kopplets längd. Alltså, när Kira tappade positionen och gick före så stannade jag, men lät kopplet löpa. Jag tänkte att hon på det sättet kanske kunde koppla (no pun intended) att det var mig och inte det där snöret hon skulle vara uppmärksam på. Och tänka sig, det fungerade! Kira lärde sig stanna innan kopplet sträcktes och mina armar började sakta närma sig sin normala, symetriska längd igen.

Förövrigt så har Kira en lite rolig dans när hon har något ruskigt intressant som hon vill till. Hon går för långt ifrån mig, jag stannar och då stannar hon och tittar på mig, inser jaha, jag måste tillbaka och backar två steg - tittar på mig och är beredd att gå framåt, nähä, räckte inte det? tar två steg till - nu då? nähä.. backar två steg till – nu måste det gå, ser du inte matte, ser du inte hur roligt det är där framme?! backar två steg till – men seriöst, måste jag hela vägen till din sida den här gången också?! så ställer sig hon tillslut vid min sida och är så till sig att hon inte vet vart hon ska ta vägen när vi äntligen går framåt – och så börjar det i regel om igen…

Den senaste etappen vi håller på med just nu och den innehåller tempoväxlingar (det låter som att jag tränar en häst…). Kira klistrade ett fånleendet på mitt ansikte när jag kunde öka och sakta tempot utan att hon tappade sin plats bredvid min sida – yey! Detta trots att hon inte var särskilt fokuserad på mig, hon tittade sig runt omkring, men det fanns någonstans i bakhuvudet på henne att matte ska man vara nära.  

Vi kommer alltså någon vart, det gör vi, saker blir bättre. Nu ska vi bara lära oss att få allt detta att fungera med störningar, för den där lagom långa högerarmen som jag har sträcks ut igen så fort hon ser en annan hund, en fågel eller hare, ett barn, en barnvagn, en gubbe med kryckor, en spännande plätt med gräs – eller när vi är på väg till hundens hus (en av världens bästa platser enligt Kira, för där är det alltid skoj!)

Som sagt – hon går bättre, men det är en bit kvar.

Det där jag sa för ett tag sedan, att hon numera kan gå fint i koppel var något av en sanning med modifikation. Hon kan numera gå mycket finare i koppel än vad hon kunde tidigare  

Vi har tagit koppelträningen lite i etapper. Fram till att hon var ungefär 9 månader var hon rätt så hopplös att promenera med, för vi hade nästan gett upp det. Hon hade en extrem besatthet av att vara först och det var verkligen inte kul att gå ut med henne. Men i december fick jag ett litet psykbryt och det i kombination med ett ryck av oanad träningsenergi ledde till att jag faktiskt tog tag i det.

Det var när två saker föll på plats i mitt huvud som det började fungera. Till att börja med så var jag tvungen att ge upp det där med att träna bort draget i kopplet, istället tränade jag in rätt position – vid vänster sida. För det andra är inte belöning för Kira lika med godis, lek eller klapp, utan den bästa belöning är det hon vill ha i just det tillfället. När vi var ute och promenerade ville hon mest av allt gå framåt = superbelöningen orvar, eller nosa = bra belöning men inte riktigt som superbelöningen orvar.

Så under en promenad började vi öva, hon fick bara gå framåt när hon var i rätt position, annars så stod vi still. Om Kira började belöna sig själv genom att nosa när jag stod still backade jag långsamt och segdrog i kopplet. När hon var rätt placerad fick hon beröm och så gick vi framåt. Den första övningspromenaden tog ungefär hundra miljarder år att ta sig igenom och innebar tusen stopp, men den gjorde galet stor skillnad. Hon drog inte konstant! Hon förstod att vänster sida, det var grejen! En promenad innebar inte längre en konstant töjning av armarna (man ser konstig ut när ena armen är 1 dm längre än den andra)!

Egentligen har vi ju vetat hur vi ska träna det här hela tiden, såväl uppfödar-Pia som kursinstruktörer på hundens hus har ju gett oss verktygen. Det var bara tvunget att klicka i mitt huvud och dessutom mogna lite i Kiras, misstänker jag. Efter det handlade det mest om att vara konsekvent, vilket vi är lite för dåliga på att vara. När det är -15 och snöstorm är det inte så lätt att hålla på sina principer…

Jag tror att det bästa rådet vi någonsin har fått, fick vi när vi gick valpkurs och just då höll på att stånga oss blodiga mot väggen som bestod av koppelträning. Det fungerade verkligen inte, Kira hade ingen som helst lust att gå fint brevid oss när hon istället kunde dra, slita, hänga sig i kopplet, snurra tusen varv runt våra ben och så vidare. Det höll på att göra mig galen, vissa stunder började jag fila på blocketannonsen i huvudet ("fantastiskt hund med egen vilja som vet var hon vill här i världen").

Hursomhelst. Vi frågade instruktören om råd och hon tyckte bland annat att vi kunde ha en sele för när vi inte orkar, så får hon dra hur mycket hon vill i den.

Say what?! Är det okej att inte alltid orka träna? Att inte alltid vara en perfekt matte som gör allt rätt? Det låter kanske inte så jäkla revolutionerande, men mitt huvud satt det något som sa att om vi inte gör allt rätt nu så kommer hon bli förstörd för resten av livet (terapi nästa?). Men när hundinstruktören sa att man får vara trött och irriterad på sin ögonsten, så blev det genast mycket lättare att vara hundägare.

För ärligt talat. Jag är så glad att vi har skaffat oss Kira, jag kan inte komma på något bättre sätt att spendera 10.000 kronor och hon gör mig så glad och lycklig och sänker säkert mitt blodtryck också. Men ibland kan hon vara fan så irriterande.

Förövrigt kan hon numera gå fint i koppel (: