Igår packade vi bilen full med burar, godis, en låtsasdräktig Kira, en löpande Bonnie, hanhunden Pixel samt tillhörande mattar och åkte iväg till Marks BK för rallytävling. Varken jag eller Bonnies matte, Sara, har tävlat förut, men vi har gått rallykurser tillsammans så vi peppade varandra till att anmäla.

Och ja. Eh. Ärligt talat vet jag inte om jag vill skriva om eländet, men med lite tur så kanske jag kan se tillbaka om några månader och känna att saker och ting har blivit bättre. Jag visste ju att jag inte borde ha några förväntningar alls med tanke på att Kira har varit seg och eländig den senaste tiden. Men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en tävlingsmänniska med ständiga superkrav på mig själv så hoppades jag ju ändå.

Vi skulle starta som tredje ekipage i klassen och efter banvandringen tog jag ut Kira ur buren för lite uppvärmningsövningar. Då gick det riktigt fint, inget superfokus, men vi hade kontakt och hon var ändå lite pepp på att jobba. Jag försökte också att leka lite för att få upp lite energi, men det gick inte alls. Inte ens underbara supergrisen var intressant mer än några sekunder. Inte optimala förutsättningar alltså men det fanns en liten gnutta hopp ändå, tills det var vår tur att köra.

I samma sekund som vi klev över banmarkeringen glömde Kira helt bort att jag fanns och bestämde sig istället för att köra ner nosen i backen. På första momentet (sitt, ligg, gå runt) blev det nosande, flera liggkommandon, snett liggande när hon väl lade sig och i slutändan ett felaktigt utförande av skylten. I den stilen fortsatte det. Varken vänstersväng eller slalom fungerade, hon hade inget som helst intresse av att följa med mig och vid den 5:e skylten var jag tvungen att inse att jag inte kunde dra med mig hundskrället runt banan. När jag sa att jag ville bryta sa domaren "det förstår jag"...

På 5 skyltar lyckades vi dra ihop 46 minuspoäng, så om vi på något underligt sätt tagit oss runt hade vi definitivt hamnat långt under nollan.

Det är underligt hur mycket jag tydligen bryr mig om något så pass litet som en rallytävling. Det är inte precis livsavgörande, men jag blev så jäkla ledsen, arg och besviken - för jag VET ATT HON KAN (även om det mer och mer börja låta som att jag hittar på). Kira själv vara bara glad över att få gå in i sin bur och sova igen...

nu är jag färdigsoven, händer det något, eller?

Som tur var gick det bättre för Sara och Bonnie, så det blir nog bara deras resultat vi rapporterar till Cathrine (fantastiska rallyinstruktören på hundens hus) på torsdag. De hade inte samma fina kontakt som de brukar ha men Sara kämpade på och de tog sig runt, även om de inte blev godkända. Med tanke på att Bonnie löper och helst ville hitta sig en stilig rottiskarl att lära känna ordentligt så är det bra jobbat (:

Vårt tredje ekipage, Malin och Pixel, var i fortsättningsklass och höll sig en bra bit ovanför godkänt gränsen. Även om resten av dagen var något av en besvikelse så var det väldigt kul att få se fortsättningsekipagen. De har både roligare skyltar och duktigare hundar ;) Pixel hade snygg bakdelskontroll, kontakt med matte och klarade åttans frestelse nästan problemfritt. Den dagen jag lyckas få Kira att bete sig så på en bana kommer jag (förhoppningsvis ha vett nog att) vara sjukt stolt.

helt värdelös bild, men alla utom bonnie (som var förpassad till ett löptiksområde) är med:

jojo med kira, sara och malin försöker stoppa pixel från att vara alltför närgången

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med mig från den där tävlingen från helvetet. Det enda jag känner att jag lyckades med är att inte skrika eller bli förbannad på henne. I övrigt kan jag ju inte precis dra slutsatsen att jag måste öva bakdelskontroll, för jag fick henne aldrig att svänga ordentligt...

Nu vet jag iochförsig att det behövs tävlingsträning för oss bägge. Eftersom vi ändå hade någorlunda kontakt innan vi klev på banan och hon knappast känner någon vidare skillnad i gräskvalitet innanför och utanför markeringen så bör det rimligtvis vara jag som blir helt kollrig av tävlingssituationen. Enligt Malin så sökte Kira också kontakt när vi väl var på väg av banan, var det för att jag helt plötsligt var tyst och inte tjatade för att få hennes uppmärksamhet?

Sedan krävs det såklart massvis med träning i grunderna om vi ska kunna komma någon vart: raka sittande, front som faktiskt är framför mig och ja, bakdelskontroll. Oj vad vi kommer traggla på med klossen och klickern, så fort hennes imaginära valpar har fötts och flyttat hemifrån. 

Det har varit ett uppehåll här i träningsdagboken, inte för att vi inte har tränat utan snarare för att vi har tränat så pass mycket att jag inte orkat skriva om det. Men efter kvällens träningspass är jag så pass irriterad att bloggtorkan härmed upphävs.

Jag och Kira har unde vintern/våren tränat rallylydnad. Det började med nybörjarkurs på hundens hus i januari och nu är vi inne på fortsättningskursen. Det är väldigt roligt, enligt både mig och hundskrållan, och hon är duktig. Jag är väldigt stolt över att hon är så pass följsam som hon är och att hon ändå vill jobba med mig. Men.

Lagom till andra nybörjartillfället så började hon sitt tredje löp och sedan dess är träningen som att försöka röra sig i sirap. Det är jättesvårt att få igång henne, att få någon slags energi i arbetet. Jag har försökt busa igång henne innan vi kör övningar och leka efteråt som belöning, men det är hopplöst. Om man känner Kira sedan tidigare, eller överhuvudtaget någon welsh så måste det här problemet låta bisarrt - och det är det också. Att vid träning behöva hetsa henne istället för det vanliga, vilket är att försöka dämpa, är helt enkelt konstigt och så jävla frustrerande.

Jag känner att jag jobbar som en idiot för att få övningarna att fungera men likförbannat så sackar hon efter, har nosen i backen eller så ska hon fram och nosa på någon annan av kurshundarna. Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar det här resultatet, för jag vet ju att hon kan. Jag vet hur det brukar vara att tränta med henne - jag har för tusan kunnat träna henne i en rastgård full av andra hundar och Kira har ändå fokuserat på mig.

Jag antar att det beror på att hon är någonstans mitt emellan löp och skendräktighet. Att det är hormoner som gör henne dum i huvudet, jag menar, hormoner förvändlar väl oss alla till idioter. Men att veta det förändrar inte situationen nu och tar inte heller bort frustrationen.

Särskillt inte med tanke på att vi har tävlingspremiär på söndag...