Igår gjorde jag ett försök att lita på Kira. Eller snarare låtsas lita på Kira. Jag resonerar som så att om vi aldrig övar på att ha henne lös så kommer hon aldrig kunna vara lös. Det hela gick sådär.

Vi skulle bara sträckan från bilen till tappuppgången, ungefär 10 meter (om man tar i lite). Hon följde så fint till att börja med, problemet uppkom när ett pensionärspar började prata med mig. Eftersom jag pratade med dem så tyckte Kira att det måste vara okej för henne att hälsa på dem och om det är okej att hälsa på pensionärer så måste det vara okej att sticka ifrån mig helt och hållet. Jag tyckte inte att det var okej alls, så jag tog i med avgrundsrösten och vrålade så att det ekade mellan husväggarna.

Det är första gången sedan vi kom hem från Norrtälje som jag behövt använda mig av avgrundsvrålet och hon verkade återigen bli såpass chockad att hon stannade och kom direkt på inkallning. Jag tror att Kira kanske var tvungen att testa om det gick att göra precis som hon vill nu när det ändå var ett tag sedan vi var på internatet, men det visade sig att matte kan bli arg även i Göteborg. Så det verkade fungera, det där med att upplysa henne om att det där är fel, för när jag säger till så kommer hon som sagt direkt.

Synd bara att det inte verkar hindra henne från att sticka iväg från första början.

För hon försvann iväg igen på kvällen. Och igen idag. Jag intalar mig själv att det hormoner, att det blir bättre och i nuläget ska jag vara extra noga med att se till att jag inte släpper kopplet en millisekund, för att hon inte ska förstärka beteendet ytterligare. Helt enkelt vänta lite och se vad som händer. Sluta rusa framåt och sätta Kira i situationer där jag nästan vet att hon kommer misslyckas. Öva upp mitt tålamod. Och googla träningsidéer.

Utöver alla övningar så har jag fått ett helt nytt sätt att träna hund, jag har faktiskt börjat ställa krav på Kira. På kvällen efter första träningspasset var jag mycket skeptisk. Från att bara ha tränat med/varit på kurser som använt sig av positiv förstärkning så befann jag mig plötsligt på ett fält omgiven av rytande mattar som ryckte i kopplet - det var något av en chock. Jag funderade på saken över natten och bestämde mig för att när jag nu var där kunde jag testa andra metoder så länge de kändes bra för mig och de inte skulle skada min hund eller vår relation. Så när Kira bestämde sig för att sticka ifrån mig på egen tass fick hon helt plötsligt höra ett avgrundsvrål som jag inte visste att jag hade i mig - och inte hon heller. Hon blev minst sagt förvånad, vände sig om för att stirra på mig och när jag då kallade in henne så verkade hon för chockad för att göra något annat än att komma :p

Nu när jag tänker på det så är det som att jag först nu fått Kira att förstå att vissa saker hon gör inte är uppskattat, för tidigare har hon aldrig fått någon tillsägelse utan vi har bara ignorerat det felaktiga beteendet. Jag tror att det har varit helt rätt hittills, hon har varit en skruttig valp och då ska inte hela livet bestå av en massa nej. Hur ska hon då våga pröva saker, om hon hela tiden väntar på en utskällning? Men nu, om man tar inkallningen som exempel, så räcker det inte att vara en skitroligt matte för att få henne att vilja komma. Hela världen är hennes belöning, så fort hon har rusat ifrån oss så behöver hon bara lukta på något för att hon ska känna att det var positivt för henne att ge sig av - och det är svårt att konkurrera med. När jag nu faktiskt sa åt henne att det där inte är okej så fick hon för första gången en konsekvens av att hon stack - det var inte bara roligt. Istället blev det jättekul att komma till mig för då blev jag så glad på henne.

Jag vill fortfarande inte bli en sådan matte som bara skriker och gormar på sin hund, jag tror/vet att positiv förstärkning är ett otroligt bra sätt att träna och att det räcker långt. Jag vill inte att hon ska få höra ett enda nej på agilityplanen, när vi övar våra fåniga trick eller rallylydnad – det ska bara vara roligt och lustfyllt. Men nu har hon blivit så gammal att hon är redo för gränser också och en tillrättavisning som innebär något annat än bara frånvaro av beröm. Samtidigt får jag inte heller under korrigeringsträningen glömma bort att berömma – för vem tusan vill jobba om det bästa man kan få är en frånvaro av skäll?

Förövrigt så har jaktinternatet även inneburit ett gäng med jobbiga uppvaknanden. Bland annat så har vi varit alldeles för dåliga på att träna ensamhet. Kira klarar sig alldeles utmärkt själv i lägenheten men så fort hon var ensam i bilen, i buren eller på rummet så förvandlades hon till en utbrytardrottning. Vad jag än försökte spärra in henne med så var hon ute inom 10 minuter - imponerande men inte särskilt praktiskt. Det måste vi verkligen skärpa oss med, så en korkskruvskoppelhållare har införskaffats så att vi kan öva på alla möjliga platser.

...inte för att hon inte försöker ta sig lös från den med:

När vi nu promenerade med Kira så drog alltså inte hela tiden, men det var ett evigt stoppande och hela tiden när kopplet var sträckt. Men så började det bli varmare, ljusare och träningsenergin var på topp - då började etapp 2.

Nu började jag låta henne gå ut i hela kopplets längd. Alltså, när Kira tappade positionen och gick före så stannade jag, men lät kopplet löpa. Jag tänkte att hon på det sättet kanske kunde koppla (no pun intended) att det var mig och inte det där snöret hon skulle vara uppmärksam på. Och tänka sig, det fungerade! Kira lärde sig stanna innan kopplet sträcktes och mina armar började sakta närma sig sin normala, symetriska längd igen.

Förövrigt så har Kira en lite rolig dans när hon har något ruskigt intressant som hon vill till. Hon går för långt ifrån mig, jag stannar och då stannar hon och tittar på mig, inser jaha, jag måste tillbaka och backar två steg - tittar på mig och är beredd att gå framåt, nähä, räckte inte det? tar två steg till - nu då? nähä.. backar två steg till – nu måste det gå, ser du inte matte, ser du inte hur roligt det är där framme?! backar två steg till – men seriöst, måste jag hela vägen till din sida den här gången också?! så ställer sig hon tillslut vid min sida och är så till sig att hon inte vet vart hon ska ta vägen när vi äntligen går framåt – och så börjar det i regel om igen…

Den senaste etappen vi håller på med just nu och den innehåller tempoväxlingar (det låter som att jag tränar en häst…). Kira klistrade ett fånleendet på mitt ansikte när jag kunde öka och sakta tempot utan att hon tappade sin plats bredvid min sida – yey! Detta trots att hon inte var särskilt fokuserad på mig, hon tittade sig runt omkring, men det fanns någonstans i bakhuvudet på henne att matte ska man vara nära.  

Vi kommer alltså någon vart, det gör vi, saker blir bättre. Nu ska vi bara lära oss att få allt detta att fungera med störningar, för den där lagom långa högerarmen som jag har sträcks ut igen så fort hon ser en annan hund, en fågel eller hare, ett barn, en barnvagn, en gubbe med kryckor, en spännande plätt med gräs – eller när vi är på väg till hundens hus (en av världens bästa platser enligt Kira, för där är det alltid skoj!)

Som sagt – hon går bättre, men det är en bit kvar.

Det där jag sa för ett tag sedan, att hon numera kan gå fint i koppel var något av en sanning med modifikation. Hon kan numera gå mycket finare i koppel än vad hon kunde tidigare  

Vi har tagit koppelträningen lite i etapper. Fram till att hon var ungefär 9 månader var hon rätt så hopplös att promenera med, för vi hade nästan gett upp det. Hon hade en extrem besatthet av att vara först och det var verkligen inte kul att gå ut med henne. Men i december fick jag ett litet psykbryt och det i kombination med ett ryck av oanad träningsenergi ledde till att jag faktiskt tog tag i det.

Det var när två saker föll på plats i mitt huvud som det började fungera. Till att börja med så var jag tvungen att ge upp det där med att träna bort draget i kopplet, istället tränade jag in rätt position – vid vänster sida. För det andra är inte belöning för Kira lika med godis, lek eller klapp, utan den bästa belöning är det hon vill ha i just det tillfället. När vi var ute och promenerade ville hon mest av allt gå framåt = superbelöningen orvar, eller nosa = bra belöning men inte riktigt som superbelöningen orvar.

Så under en promenad började vi öva, hon fick bara gå framåt när hon var i rätt position, annars så stod vi still. Om Kira började belöna sig själv genom att nosa när jag stod still backade jag långsamt och segdrog i kopplet. När hon var rätt placerad fick hon beröm och så gick vi framåt. Den första övningspromenaden tog ungefär hundra miljarder år att ta sig igenom och innebar tusen stopp, men den gjorde galet stor skillnad. Hon drog inte konstant! Hon förstod att vänster sida, det var grejen! En promenad innebar inte längre en konstant töjning av armarna (man ser konstig ut när ena armen är 1 dm längre än den andra)!

Egentligen har vi ju vetat hur vi ska träna det här hela tiden, såväl uppfödar-Pia som kursinstruktörer på hundens hus har ju gett oss verktygen. Det var bara tvunget att klicka i mitt huvud och dessutom mogna lite i Kiras, misstänker jag. Efter det handlade det mest om att vara konsekvent, vilket vi är lite för dåliga på att vara. När det är -15 och snöstorm är det inte så lätt att hålla på sina principer…

Som research inför vår bilsemester var jag på biblioteket igår och tänkte bara titta lite på hundhyllan, slutade med att ryggsäcken bidde full av böcker. Bland annat Lyckliga, lydiga hundar av Anders Hallgren, en klassiker som handlar om "mjuk" hundträning grundad på positiv förstärkning istället för bestraffning och tvång, som tydligen var rätt unik när den kom första gången på 70-talet. Nu när jag läste den kändes den mest som en upprepning av allt som jag redan hört på kurser/läst i böcker eller bloggar/tänkt själv - och hur bra är inte det? Att den allmänna uppfattningen inom hunduppfostran har förflyttats såpass att mjuk uppfostran nu ändå är standard.

Tittade också i en rätt gammal bok om apporteringsträning som snabbt åkte tillbaka i hyllan igen, den hade verkligen inget med mjuk hundträning att göra. Hittade en annan bok inriktad mot fågelhundar som fick åka med hem för vidare bläddring, för där ingick det inte att vrida om hundens öra för att uppmuntra till att hålla apporten... I lyckliga, lydiga hundar stod det bland annat att man bör göra klart för sig själv vilket sorts träning jag vill pyssla med och för mig är självklart utan att jag funderat över det något vidare. Om jag inte klarar av att träna upp Kira till att apportera med glädje, utan att behöva göra henne illa - då får vi väl låta bli att apportera då. Det är inte som att det finns ont om andra roliga hundaktiviteter: agility, viltspår, treibball, freestyle (:

Nu är jag mitt i Kontaktkontraktet av Eva Bodfäldt som har flera saker som jag försöker sätta på post-it-lappar i huvudet, det mesta handlar såklart om att tänka på hur jag beter mig i olika situationer med Kira... Dessvärre är det den gamla versionen, men den nya är reserverad och på väg mot ett bibliotek nära mig - tillsammans med sjuttontusen andra intressanta böcker (:

Det dumma är att precis som welshen har jag ganska lätt att gå upp i stress. Jag försöker öva mig själv att se alla dessa övningar som tips och förslag, inte saker man måste göra/borde ha gjort för längesedan för att vara en bra matte ;) Jag tror att det jag behöver är en lite mer strukturerad träningsplan med mål - som innehåller allt det där roliga också. Men just nu koncentrerar jag mig bara på att hundskruttans tass ska bli hel igen och att hon ska bli av med sin energi på ett tassvänligt sätt, utan att riva hela lägenheten...

Idag har vi inte gjort särskilt mycket vettig alls, istället var vi och tittade på när jojo spelade fotboll - vi kan kalla det för miljöträning? (:

Min stora skräck inför denna match var att Kira skulle få för sig att hon också ville springa med och jaga den där bollen. Jag hade tagit med mig det tunga artilleriet i form av köttbullar, favoritleksak, goda ben och en sele (utifall att hon skulle försöka krypa ur sitt halsband). Till min förvåning brydde hon sig inte alls om de där människorna som sprang omkring och skrek på planen, för vi hade sällskap som hon kunde attackpussa och busa med (:

Elisabet, Kira och Iris

Jag tror nog att det hjälpte att Kira inte riktigt fattade att matte var en av de där som sprang, för då hade hon nog varit mycket mer uppmärksam. Nu satt hon istället (stundtals) ganska fint bredvid oss och tuggade på ben.

Medan vi sedan väntade på att jojo skulle duscha passade jag på att öva henne på att ta det ligga ner i bagageutrymmet. Hon har aldrig varit förtjust i att åka bil, när hon var liten var hon åksjuk, men det var ändå okej för då fick hon sitta på golvet i framsätet. Sedan vi skaffat oss en egen bil med galler till bagaget har hon åkt där och inte alls varit glad i det, snarare darrig som ett asplöv. Nu på det senaste har hon lugnat sig, men hon vägrar fortfarande lägga sig ner så inför vår stundande tripp till Norrtälje över valborg och den planerade bilsemestern i sommar är det dags att öva.

Började med att jag satt i bagaget med henne och matade godis så fort hon låg ner. Eftersom hon var stressad över att jojo tillfälligt försvunnit kändes det som en riktig vinst när hon faktiskt låg ner och superpustade - avslappning! När jojo kom fick hon inte hälsa innan hon låg ner igen och till sist förflyttade jag mig stegvis ur bagaget, medan hon låg kvar. På 5-10 minuter fick jag henne från konstant stressad i bagaget till att faktiskt vilja ligga ner, hon fattar snabbt ibland (: Nu är det bara att fortsätta så att hon förstår att små hundar bör slappna av när man åker bil...

Innan Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången fick vi bevisat att bara för att något har fungerat superbra en gång så betyder det inte att det kommer gå fler gånger. Vi tänkte köra lite slalomingångar och dubbelhopp på innergården. Kira gjorde mycket riktigt några slalomingångar, men istället för att hoppa så stack hon in bland buskarna och jagade hare. Skallen av lycka när hon hittade haren var definitivt något extra. Sen kan man ju undra vad för jakthund det kommer bli av henne med tanke på att hon sprang omkring och letade i samma hörn av gården trots att haren stuckit långt bort för längesedan, utan att hon märkte det...

Efter en alldels för lång stund så lyckades vi få tag på henne och skulle bara köra ett hopp så att hon skulle fatta att hinder betyder hoppa, inte sticka och jaga. Och den här gången hoppade hon, men istället för att ta två steg fram till skålen för gotta så belönade hon sig själv genom att tvärvända i samma sekund som tassarna nuddade marken och in bland buskarna igen.

Så istället för en trevlig agilityträning hade vi en tokig hund som rände runt på gården, hela tiden på lagom avstånd till oss, medan grannarna samlades på sina balkonger för att titta på showen. Det dumma är att i det läget så vill jag inte ropa på henne och försöka fånga henne, för det gör ju bara det hela ännu roligare, men... Med alla grannar på första parkett så känner man pressen att liksom visa att man faktiskt försöker få tag på skrället och inte låter henne springa fritt. Så för grannarnas skull tjatar vi sönder våra inkallningskommandon, som inte fungerar särskilt bra ens från början - så onödigt! Grannarna har ju faktiskt inget med vår hunduppfostran att göra...

Aja, det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på, jag vet att när man utökar familjen med en welsh bör man utöka sin egen humor också (: Och det gick ju bra, vi till tag på henne och gick in, annars hade ju Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången aldrig skett...