Även om det är väldigt långt mellan uppdateringarna här på bloggen så håller vi oss sysselsatta med mängder av träning inom rally, viltspår och jakt. Dessvärre blir det liksom inga vidare resultat. Det känns som att jag ända sedan i februari går väntar och väntar på att min "riktiga" Kira ska komma tillbaka och ersätta det här monstret i welshkläder som jag har. Det har inte blivit bättre sedan tävlingen i mars. Hundskrället har fortfarande samma koncentrationsförmåga som.. eh, om man nu ska vara ärlig, jag har - och det är inte imponerande i positiv bemärkelse!

Jag har pratat lite med uppfödar-Pia om det och enligt henne så kan det bero på att Kira är mitt uppe i sin sista tonårsrevolt innan det är dags att lugna ner sig och bli vuxen. Jag undrar om hon kanske fortfarande har hormoner som snurrar i kroppen. En annan möjlig förklaring kan vara att hon är lite butter över den förändrade situationen här hemma, då jag har tagit hand om lite andra hundar om dagarna. Kira har alltså inte fått min fulla uppmärksamhet och jag har definitivt märkt av en viss svartsjuka - så fort jag har försökt klappa någon annan hund kommer Kira och bufflar in sig emellan... Hon kanske är lite divig och tycker att om hon inte får allt mitt gos om dagarna så förtjänar inte jag hennes energi på träningspassen :p

Oavsett vad det är som orsakar det hela så kämpar vi på. Jag gör mitt bästa för att bara ta korta träningsstunder när jag är på bra humör och se till att sluta om det inte fungerar så att varken hon eller jag ska bli frustrerade. Det är ju faktiskt inte hela världen om hon inte tar den där jädrans apporten, värre är om vi får en försämrad relation på grund av att jag har fått för mig att det är viktigt att hon sitter rakt...

  pilutta dig matte!

Det har varit ett uppehåll här i träningsdagboken, inte för att vi inte har tränat utan snarare för att vi har tränat så pass mycket att jag inte orkat skriva om det. Men efter kvällens träningspass är jag så pass irriterad att bloggtorkan härmed upphävs.

Jag och Kira har unde vintern/våren tränat rallylydnad. Det började med nybörjarkurs på hundens hus i januari och nu är vi inne på fortsättningskursen. Det är väldigt roligt, enligt både mig och hundskrållan, och hon är duktig. Jag är väldigt stolt över att hon är så pass följsam som hon är och att hon ändå vill jobba med mig. Men.

Lagom till andra nybörjartillfället så började hon sitt tredje löp och sedan dess är träningen som att försöka röra sig i sirap. Det är jättesvårt att få igång henne, att få någon slags energi i arbetet. Jag har försökt busa igång henne innan vi kör övningar och leka efteråt som belöning, men det är hopplöst. Om man känner Kira sedan tidigare, eller överhuvudtaget någon welsh så måste det här problemet låta bisarrt - och det är det också. Att vid träning behöva hetsa henne istället för det vanliga, vilket är att försöka dämpa, är helt enkelt konstigt och så jävla frustrerande.

Jag känner att jag jobbar som en idiot för att få övningarna att fungera men likförbannat så sackar hon efter, har nosen i backen eller så ska hon fram och nosa på någon annan av kurshundarna. Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar det här resultatet, för jag vet ju att hon kan. Jag vet hur det brukar vara att tränta med henne - jag har för tusan kunnat träna henne i en rastgård full av andra hundar och Kira har ändå fokuserat på mig.

Jag antar att det beror på att hon är någonstans mitt emellan löp och skendräktighet. Att det är hormoner som gör henne dum i huvudet, jag menar, hormoner förvändlar väl oss alla till idioter. Men att veta det förändrar inte situationen nu och tar inte heller bort frustrationen.

Särskillt inte med tanke på att vi har tävlingspremiär på söndag...

Att Kira (i vanliga fall) är fantastiskt duktig, har fin kontakt med mig och vill jobba har inget att göra med att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det beror på att jag lägger ner tid och energi på att bygga en relation genom att träna, leka och gosa med henne. Det är för att jag har letat i böcker, på internet, gått kurser och testat mig fram för att hitta det rätta sättet att träna just henne. Det är för att jag har jobbat för att vi ska få en fungerande kommunikation så att vi förstår varandra.

När det istället går dåligt och Kira inte gör som jag vill är det inte heller för att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det är för att jag inte varit tillräckligt tydlig och konsekvent. Det är för att jag har velat hoppa över steg och gått för fort fram. Det är för att jag inte läst hennes signaler rätt, för att jag inte förstått att hon är trött, har ont eller har alldeles för mycket snurrande hormoner för att kunna koncentrera sig. Det är för att jag inte gjort arbetet med mig tillräckligt roligt och belönande.

Även om det är frestande att säga att hon är hopplös på grund av vädret, den elektromagnetiska strålningen eller gudarnas nycker så är det i grund och botten så att anledningen till varför hon inte går fint i koppel när vi har sällskap av en annan hund är att jag inte har tränat henne i det.

Att ta ansvar kan vara både jobbigt och belönande ibland.

Utöver alla övningar så har jag fått ett helt nytt sätt att träna hund, jag har faktiskt börjat ställa krav på Kira. På kvällen efter första träningspasset var jag mycket skeptisk. Från att bara ha tränat med/varit på kurser som använt sig av positiv förstärkning så befann jag mig plötsligt på ett fält omgiven av rytande mattar som ryckte i kopplet - det var något av en chock. Jag funderade på saken över natten och bestämde mig för att när jag nu var där kunde jag testa andra metoder så länge de kändes bra för mig och de inte skulle skada min hund eller vår relation. Så när Kira bestämde sig för att sticka ifrån mig på egen tass fick hon helt plötsligt höra ett avgrundsvrål som jag inte visste att jag hade i mig - och inte hon heller. Hon blev minst sagt förvånad, vände sig om för att stirra på mig och när jag då kallade in henne så verkade hon för chockad för att göra något annat än att komma :p

Nu när jag tänker på det så är det som att jag först nu fått Kira att förstå att vissa saker hon gör inte är uppskattat, för tidigare har hon aldrig fått någon tillsägelse utan vi har bara ignorerat det felaktiga beteendet. Jag tror att det har varit helt rätt hittills, hon har varit en skruttig valp och då ska inte hela livet bestå av en massa nej. Hur ska hon då våga pröva saker, om hon hela tiden väntar på en utskällning? Men nu, om man tar inkallningen som exempel, så räcker det inte att vara en skitroligt matte för att få henne att vilja komma. Hela världen är hennes belöning, så fort hon har rusat ifrån oss så behöver hon bara lukta på något för att hon ska känna att det var positivt för henne att ge sig av - och det är svårt att konkurrera med. När jag nu faktiskt sa åt henne att det där inte är okej så fick hon för första gången en konsekvens av att hon stack - det var inte bara roligt. Istället blev det jättekul att komma till mig för då blev jag så glad på henne.

Jag vill fortfarande inte bli en sådan matte som bara skriker och gormar på sin hund, jag tror/vet att positiv förstärkning är ett otroligt bra sätt att träna och att det räcker långt. Jag vill inte att hon ska få höra ett enda nej på agilityplanen, när vi övar våra fåniga trick eller rallylydnad – det ska bara vara roligt och lustfyllt. Men nu har hon blivit så gammal att hon är redo för gränser också och en tillrättavisning som innebär något annat än bara frånvaro av beröm. Samtidigt får jag inte heller under korrigeringsträningen glömma bort att berömma – för vem tusan vill jobba om det bästa man kan få är en frånvaro av skäll?

Som research inför vår bilsemester var jag på biblioteket igår och tänkte bara titta lite på hundhyllan, slutade med att ryggsäcken bidde full av böcker. Bland annat Lyckliga, lydiga hundar av Anders Hallgren, en klassiker som handlar om "mjuk" hundträning grundad på positiv förstärkning istället för bestraffning och tvång, som tydligen var rätt unik när den kom första gången på 70-talet. Nu när jag läste den kändes den mest som en upprepning av allt som jag redan hört på kurser/läst i böcker eller bloggar/tänkt själv - och hur bra är inte det? Att den allmänna uppfattningen inom hunduppfostran har förflyttats såpass att mjuk uppfostran nu ändå är standard.

Tittade också i en rätt gammal bok om apporteringsträning som snabbt åkte tillbaka i hyllan igen, den hade verkligen inget med mjuk hundträning att göra. Hittade en annan bok inriktad mot fågelhundar som fick åka med hem för vidare bläddring, för där ingick det inte att vrida om hundens öra för att uppmuntra till att hålla apporten... I lyckliga, lydiga hundar stod det bland annat att man bör göra klart för sig själv vilket sorts träning jag vill pyssla med och för mig är självklart utan att jag funderat över det något vidare. Om jag inte klarar av att träna upp Kira till att apportera med glädje, utan att behöva göra henne illa - då får vi väl låta bli att apportera då. Det är inte som att det finns ont om andra roliga hundaktiviteter: agility, viltspår, treibball, freestyle (:

Nu är jag mitt i Kontaktkontraktet av Eva Bodfäldt som har flera saker som jag försöker sätta på post-it-lappar i huvudet, det mesta handlar såklart om att tänka på hur jag beter mig i olika situationer med Kira... Dessvärre är det den gamla versionen, men den nya är reserverad och på väg mot ett bibliotek nära mig - tillsammans med sjuttontusen andra intressanta böcker (:

Det dumma är att precis som welshen har jag ganska lätt att gå upp i stress. Jag försöker öva mig själv att se alla dessa övningar som tips och förslag, inte saker man måste göra/borde ha gjort för längesedan för att vara en bra matte ;) Jag tror att det jag behöver är en lite mer strukturerad träningsplan med mål - som innehåller allt det där roliga också. Men just nu koncentrerar jag mig bara på att hundskruttans tass ska bli hel igen och att hon ska bli av med sin energi på ett tassvänligt sätt, utan att riva hela lägenheten...