Jag ska ju som sagt försöka komma ihåg alla guldstjärnor, och för några veckor sedan hade vi en hel helg full av dem.

Eftersom vi inte ställt ut på hela sommaren bestämde vi oss för att ställa på SKK:s internationella utställning i Sofiero. Så på fredag kväll åkte vi ner till Helsingborg där vi tiggde till oss middag och sovplats av vänner till Jojo - det är så bra att ha ett stort skånskt kontaktnät! Vi fick låna en helt egen lägenhet, med Skånes största säng (200 cm bred...) och Kira njöt definitivt av att kunna sträcka ut ordentligt utan att bli nedputtad från sängen ;)

På lördagen var det dags för utställning. Hur tidigt vi än tyckte att vi var ute så insåg vi att alla hade hunnit dit före oss - bland annat Pia, Barbro, Mynta (syrran) och Jess (mamma Majas kusin). Utställningar är roligast när man har trevligt sällskap som inte bara delar med sig av sitt tält utan dessutom förklarar kritiken, släktförhållanden och ger handlingstips (:

När jag anmälde Kira till Sofiero tänkte jag, precis som vanligt, att den här gången ska jag banne mig träna ordentligt. Sedan var helt plötsligt dags för utställning och, precis som vanligt, lyste ringträningen med sin frånvaro ;) Men ringtränad eller ej så gick det bättre än jag förväntade mig - vår lilla sparris fick sitt första excellent sedan reglerna ändrats! Den senaste tiden har det varit vårt utställningsmål, och nu fick hon inte bara ett rött fint band utan blev dessutom placerad som 4:e juniortik. Så nu antar jag att det är dags att ha en 3:e placering som mål (:

Mynta var vassare än Kira, hon blev placerad 2:a juniortik med CK och för Barbros Jess gick det också bra, placerad 4:e tik i öppen klass. Domaren var fantastiskt trevlig och det märktes att han trivdes med welshar.

    Pia visar Mynta från sin bästa sida

Så kritiken då:

18 months. Very long in body. Correct coat and color. Well tempered. Nice feminine head. Skin loose on front. Correct ribcage. Very long loins. Correct angulation and tail. Strong bones. Topline not straight enough. Fluent movement but with obvious too long body. Low set tail and high in loins.

Seriöst, utställningsspråk är inte alltid så grammatiskt korrekt :p Själva innehållet var okej - det är första gången som Kira inte fått kritiken att hon är för spinkig! Som Pia förklarade det så är felet med rygglinjen inte bara på grund av för lite ryggmuskler utan också för att jag inte precis ställde upp henne perfekt. Om Kiras huvud hamnar för långt upp så "tappar" hon ryggen och börjar svanka - något att öva på alltså (om jag någon gång faktiskt kommer ihåg att ringträna ;)). Den långa kroppen kan också bero på hur jag ställde upp henne, jag ska komma ihåg att kolla så att marken faktiskt är någorlunda jämn nästa gång så att hon inte står i en liten backe.

  bra rygglinje på ena och svankrygg på andra - men fina rosetter på bägge (Pias bilder)

Jess provsitter en av sängarna - det är utmattande att shoppa!

Efter att spenderat några timmar med att titta på de andra klasserna, hälsa på andra welshar och welshägare samt fynda på marknaden (superbillig hurtta-sele - yey!) så åkte vi norrut mot Falkenberg. Där stannade vi till för inflyttningsfest, även om Kira inte fick vara med och leka särskilt länge. Hon fick spendera större delen av eftermiddagen/kvällen gömd under ett bord, instängd i sin bur. I vanliga fall skulle hon aldrig gått med på det, missa något roligt - nevvah! Men efter bara ett rymningsförsök somnade Dagsländans Houdini och sov lugnt resten av kvällen - små hundar blir väldans utmattade av utställningsdagar.

Dagen efter blev det återigen tidig uppstigning för oss alla för ytterligare bilfärd norrut, till ett fält vid 4H-gården i Stättared. Dags för kurstillfälle två i jaktlydnaden med Marita Johansson. Jag trodde att Kira skulle vara helt slut i huvudet och inte orka med någonting, men oj så fel jag hade. Hon hade så fint fokus och imponerade stort på Jojo som var med och tittade. Vi gjorde kontaktövningar, inkallning och sitt på pipa. Träningen avslutades med att Kira gjorde en helt perfekt apport - fint fokus, snabbt ut, grep apporten och kom direkt på inkallning. Jag var så stolt och nöjd att jag trodde att leendet skulle klyva huvvet mitt för att det var så brett :D

Efter allt detta kan man tycka att det vore dags att åka hem, men istället åkte vi vidare till min syster Ellinor för att fira hennes födelsedag. Vid det här laget var Kira så trött att hon betedde sig som en liten zombiehund, och inte heller den här festen fick hon vara med på. Istället fick hon vara i sovrummet där hon snarkade som en liten gris, mitt på Ellinors huvudkudde ;)

Efter allt detta kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt och nöjd med Kiras insats under helgen. Jag misstänker starkt att vi nog har fått oss världens bästa hund, även om det ibland sker incidenter som får mig att tvivla...

  tvångsgos! (Pias bild)

För några veckor sedan surfade jag runt på SSRKvästra:s sida och hittade ett litet guldkorn i form av en jaktlydnadskurs nära Göteborg. Eftersom jaktinternatet i våras resulterat i blodad tand anmälde jag mig och Kira direkt. Kursen anordnas av Marita Johansson som, visade det sig, har gått en instruktörskurs med uppfödar-Pia som lärare. Dessutom kände ungefär halva deltagargruppen också Pia, hundvärlden är liten ibland!

Det hela började inte jättebra. Jag misslyckades inte bara med att hitta en fungerande bankomat och bensinstation, jag hade dessutom beräknat fel på körtiden, så efter att ha kört till Stättared med plattan i mattan var jag en halvtimme sen. Inte så bra jobbat, stressen och skammen pyste nog ur öronen på mig...

I en av alla de där hundböckerna jag läst så beskrev författaren en matte som jäktade in på en lydnadskurs - hon var stressad, vilket gjorde hennes hund orolig vilket gjorde att ingen av dem klarade av att lära sig någonting. Plus att det gjorde att hela gruppen kom upp i varv. Det var nog dumt av mig att vara sen, det skulle ju vara ännu mer onödigt att förstöra för alla de duktiga människor som lyckats få med sina hundar på rätt plats vid rätt tillfälle...

Så, djupa andetag. Lugn och frid och harmoni i huvudet. Aummmmmmm. Gick lugnt fram till gruppen, satte mig ner och satte genast Kira i "ryggsäcken".

Och det var kursens första guldstjärna. Att min lättstressade welshskrutt gick från det mentala tillståndet av "yeeey! något händer! hundar överallt! lukter överallt! måste nosa! måste hälsa! nuuu!" till "jaha, ska vi bara sitta ner, jamen då lägger jag väl mig ner och ååh kliar du mig på magen, skööönt...". Sedan var hon kolugn medan Marita pratade om hur en jakt med stötande hund går till och om övningarna.

ack så varmt i solen

Detta kan jämföras med en annan welsh som var med på kursen, en 2,5-årig hane som blev så till sig av att det kom en snygg welshtjej att han flåsade, gnällde och vägrade sitta still överhuvudtaget. Jag är så stolt över min tös! (:

Övningarna vi gjorde var apportering och jaktfot. Foten är okej, iallafall när det är jaktfot och inte strikt lydnadsfot som gäller ;) Men apporteringen alltså!

Efter jaktinternatet har jag övat från grepphållet - alltså, först lära Kira att greppa ordentligt för att sedan börja lägga apporten på avstånd. Det har fungerat... eh, inte alls faktiskt. Hur mycket vi än övat har vi aldrig kommit över att för henne är det bara obehagligt, trots mängder med beröm. Och eftersom det är roligare att träna när man får fina resultat så har jag släppt det. Kanske inte bästa sättet att hantera problemet men jag vill att jaktträningen ska vara ett roligt samarbete mellan mig och Kira, inte ännu ett måste.

Den här kursen går vi från andra hållet istället, med lekapportering. Jag höll Kira bredvid mig (utrustad med löplina), Marita kvackade lite och kastade iväg dummien. Så släppte jag henne med kommando och stöttade henne när hon gjorde rätt. Första gångerna gick hon fram för att undersöka dummien, men tyckte inte att den var så mycket att hänga i granen och gick istället vidare för att nosa runt. Då kallade jag in henne (fick tillbaka henne med hjälp av linan) och började om. Sedan började hon ta dummien, släppte den visserligen en bit bort - men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Då öppnade sig himmelen, änglakörerna kom fram och brast ut i lovsång till hennes ära. Eller, det var så Marita uttryckte sig, jag mest bara klappade och berömde ;)

Efter en paus så gjorde vi samma övning två och två. Kira blev bättre och bättre, hon förstod äntligen vad det var hon skulle göra! Det hela avslutades med en superfin apport där hon faktiskt lämnade dummien till mig istället för åt sorkarna på fältet (: Dessutom kom hon tillbaka till mig trots att hon var lös och det fanns 6 andra hundar att välja på.

Okej, det där sista var kanske inte riktigt sant. Hon fick några tokryck då hon rusade omkring som en liten galning - sådär som hon gör när hon är trött och inte vill träna mer. Något varv tog hon dessutom förbi Bönan (ännu en welsh, som skulle gå fortsättningskurs efter oss). Men - hon kom på pipa och vi slutade på topp, så allt det och lite till är förlåtet (:

Iochmed vår flytt så har vi fått tillgång till en hundrastgård. Den är varken särskilt stor eller fin, men den ligger på ungefär 100 meters avstånd från vår port. Och det minimala avståndet innebär att jag kan släppa Kira i rastgården för att träna på varendaste liten kissrunda vi tar.

Det är helt fantastiskt, eftersom det fina stängslet som inhägnar oss drastskt minskar risken för utflykter på egen tass och det finns inget som dödar träningsglädjen som att halvvägs bli avbruten av att Kira bara ska jaga liiiite hare... Desstuom är det inte lika mycket av ett projekt att åka till en rymningsfri plats för att träna, så nu blir det massvis med korta träningsstunder, varje dag. Vem vet, någon gång kanske tillochmed inkallningen trillar på plats (:

Senaste tiden har vi jobbat väldigt mycket med pipan, för att få in inkallning och sitt på signal, framförallt att långt pip betyder sitt oavsett vad jag gör, och att flera korta pip betyder hit oavsett vad hon gör ;) Det har gått jättebra, med rätt belöning så fattar hon fort, och i nuläget verkar rätt belöning vara grisen.

Oh, denna gris. Det är en hysterisk liten pipgris som hon älskar, förmodligen mer än hon älskar mig, jojo och märgben tillsammans. Hon vill helst bära omkring den på alla promenader och att busa med den är grymt najs. Alltså, så fort hon kommer på inkallning så blir det bus med grisen, och numera kommer hon som ett skott.

Så vi tycker om denna hundrastgård och de framsteg som den ger oss, synd bara att våra grannar inte verkar vara riktigt lika förtjusta. För när vi tränar fylls luften av pipande både från mig och grisen. Och kort efter första pipet ekar sedan dunsarna av att grannarna stänger sina fönster.

Veckans träning börjar helt klart bra - strålande solsken och en hund som fattade! (:

Vi gick till en gräsäng som ligger i närheten där vi först värmde upp (jag kommer ihåg läxan från jakthelgen - alltid värma upp!) med lite små trix för att fånga uppmärksamheten. Sedan gick Kira fint brevid och samtidigt som jag blåste lång pipsignal tog jag ett steg framåt och visade "sitt"-tecken med handen. Vi har ju gjort detta förr, så det var inga problem, men när jag tog bort handsignalen så blev hon förvirrad.

Första gången efter att jag tagit bort handsignalen fick jag sätta henne ner, med en hand på rumpan. Andra gången gick det fruktansvärt långsamt, men hon satte sig själv. Tredje gången kom jag på att jag hade klickern i fickan och när hon satte sig efter pipan fick hon klick och godis. Det gjorde att till fjärde försöket så hade poletten klickats ner och hon satte sig fort som attan (:

Vi gjorde också lite stadgeövningar då hon satt ner och jag kastade dummies omkring henne. Första gången ville hon jaga efter, sedan var det inget konstigt alls. Hon satt till och med kvar när vi fick en oplanerad störning i form av en hund som gick förbi på någon meters avstånd, även om det ryckte i hela henne för att hon ville rusa fram och hälsa :p

Det är när det går såhär bra som jag har lite svårigheter - för jag vill stressa vidare alldeles för fort. De här övningarna är ju från jaktinternatet och då gick vi väldigt fort framåt för att vi skulle få testa så många övningar som möjligt. När jag tränar så tycker jag ofta att "men det här går ju bra, så kan vi göra det svårare" ända tills Kira själv visar att hon är trött - genom att sticka ifrån mig eller helt enkelt stänga mig ute. Och vips så har jag solkat ner en guldstjärna.

Men inte idag! Idag var både Kira och jag värda en guldstjärna. Kira för att hon är bäst, jag för att jag inte förstörde träningen för henne ;)

Natten mot måndag klockan 00:30 kom vi hem till Göteborg efter en helg full av intryck och totalt 15,5 timmar i bilen. Både jag och grisen var galet trötta, Kira gick och lade sig i sin säng direkt, utan att hoppa ens litegrand på matte - då är det illa. Nu har vi haft 3 dagar utan någon som helst aktivitet, så både min och hennes hjärna börjar sakta fungera igen, även om det är knappt. Men med hjärnfunktionen någorlunda återställd så har jag börjat fundera över vad som egentligen hände där i Norrtäljeskogen.

Jag är inte riktigt säker på vad jag förväntade mig när jag anmälde mig till jaktinternatet - jag tror att jag hade någon vag tanke att varken jag eller hunden skulle fatta någonting och att alla andra deltagare skulle komma med bössan på ryggen och jaktchampions i kopplet. Det stämde ju inte alls. Förarna varierade från de som redan planerade att använda sin hund i jakt till de som nog aldrig skulle önska livet ur någon annan fågel än kycklingen på ica. Och i kopplet fanns det inga färdiga champions utan ett gäng underbara, glada, tokiga, egensinniga welshar - precis som Kira.

Jag tror att jag också hade någon konstig bild av att instruktören skulle vara som plockad från ett militärbootcamp (hur jag nu fick för mig det?!), men även om Lisbeth definitivt tog rollen som flockledare och gjorde sitt bästa för att hålla koll på oss så var hon framför allt en fantastiskt kunnig instruktör. Alla fick övningar anpassade till sin egen nivå, hon hade lösningar på alla problem, hon förklarade hur hon tänkte med träningen och allt var mycket välorganiserat. Jag litade definitivt på att hon och Walther (den norska hjälpinstruktören som bara hade åkt till Sverige för att gå på kurs) visste vad de gjorde och därför kunde jag följa deras råd även om det var ibland metoder jag inte annars skulle använt.

När jag anmälde mig tänkte jag också att det här får bli en kul grej för mig och Kira, även om det kanske inte kommer ge så mycket eftersom jakt inte riktigt är min grej. I själva verket var varenda övning vi gjorde otroligt nyttig, även om vi aldrig skulle se en fågel igen. Nu när jag har kommit hem har jag en helt ny hund som har fantastisk stadga, går bättre i koppel, söker kontakt, lyssnar och har förstått att när jag säger "hit" så är det inte bara ett vänligt menat förslag som hon kan ignorera om hon vill. Min syster undrade om jag hade fått med mig rätt hund hem ;)

Det är inte bara hunden som är ny, det är matten också. Nu förväntar jag mig att Kira ska lyssna på mig, istället för att bara rycka på axlarna och ge upp i förväg. Jag litar mer på henne, vet att hon är inte bara ett galet skrälle som gör vad hon vill - hon är en fantastisk hund som vill jobba tillsammans med mig och det är en underbar känsla. Det kliar i hela mig för jag vill bara träna mer, jobba vidare, för vi kan - tillsammans är vi grymma! Det har gått så långt att det där med grundprov och jägarexamen inte verkar så avlägset ändå, men framför allt så är jag redan uppskriven för nästa kurs.

Förutom all träning har det varit jätteroligt att träffa nya welshmänniskor, äta fantastiskt god mat och höra hur söt Kira är. Det är såklart bra att resten av världen börjar inse hur otroligt fin hon är, men jag undrar om det inte finns en risk att jag blir en smula mallig ;)

Oj vad vi har roligt, oj vad vi är trötta och oj vad vi lär oss mycket! Bland annat att hästar inte är så farliga ändå, hur man bäst tar sig ut ur en bil (klämmer sig förbi gallret och ut genom rutan) och så var det ju allt det där som har med jakten att göra. Hon är så duktig! Världens bästa hund, det är vad hon är! Trots att hon sticker iväg på egen tass, bryter sig ut ur bilen och andra dumheter, just nu är hon så bra att allt det där bara är charmigt ;)

När vi nu promenerade med Kira så drog alltså inte hela tiden, men det var ett evigt stoppande och hela tiden när kopplet var sträckt. Men så började det bli varmare, ljusare och träningsenergin var på topp - då började etapp 2.

Nu började jag låta henne gå ut i hela kopplets längd. Alltså, när Kira tappade positionen och gick före så stannade jag, men lät kopplet löpa. Jag tänkte att hon på det sättet kanske kunde koppla (no pun intended) att det var mig och inte det där snöret hon skulle vara uppmärksam på. Och tänka sig, det fungerade! Kira lärde sig stanna innan kopplet sträcktes och mina armar började sakta närma sig sin normala, symetriska längd igen.

Förövrigt så har Kira en lite rolig dans när hon har något ruskigt intressant som hon vill till. Hon går för långt ifrån mig, jag stannar och då stannar hon och tittar på mig, inser jaha, jag måste tillbaka och backar två steg - tittar på mig och är beredd att gå framåt, nähä, räckte inte det? tar två steg till - nu då? nähä.. backar två steg till – nu måste det gå, ser du inte matte, ser du inte hur roligt det är där framme?! backar två steg till – men seriöst, måste jag hela vägen till din sida den här gången också?! så ställer sig hon tillslut vid min sida och är så till sig att hon inte vet vart hon ska ta vägen när vi äntligen går framåt – och så börjar det i regel om igen…

Den senaste etappen vi håller på med just nu och den innehåller tempoväxlingar (det låter som att jag tränar en häst…). Kira klistrade ett fånleendet på mitt ansikte när jag kunde öka och sakta tempot utan att hon tappade sin plats bredvid min sida – yey! Detta trots att hon inte var särskilt fokuserad på mig, hon tittade sig runt omkring, men det fanns någonstans i bakhuvudet på henne att matte ska man vara nära.  

Vi kommer alltså någon vart, det gör vi, saker blir bättre. Nu ska vi bara lära oss att få allt detta att fungera med störningar, för den där lagom långa högerarmen som jag har sträcks ut igen så fort hon ser en annan hund, en fågel eller hare, ett barn, en barnvagn, en gubbe med kryckor, en spännande plätt med gräs – eller när vi är på väg till hundens hus (en av världens bästa platser enligt Kira, för där är det alltid skoj!)

Som sagt – hon går bättre, men det är en bit kvar.

Det där jag sa för ett tag sedan, att hon numera kan gå fint i koppel var något av en sanning med modifikation. Hon kan numera gå mycket finare i koppel än vad hon kunde tidigare  

Vi har tagit koppelträningen lite i etapper. Fram till att hon var ungefär 9 månader var hon rätt så hopplös att promenera med, för vi hade nästan gett upp det. Hon hade en extrem besatthet av att vara först och det var verkligen inte kul att gå ut med henne. Men i december fick jag ett litet psykbryt och det i kombination med ett ryck av oanad träningsenergi ledde till att jag faktiskt tog tag i det.

Det var när två saker föll på plats i mitt huvud som det började fungera. Till att börja med så var jag tvungen att ge upp det där med att träna bort draget i kopplet, istället tränade jag in rätt position – vid vänster sida. För det andra är inte belöning för Kira lika med godis, lek eller klapp, utan den bästa belöning är det hon vill ha i just det tillfället. När vi var ute och promenerade ville hon mest av allt gå framåt = superbelöningen orvar, eller nosa = bra belöning men inte riktigt som superbelöningen orvar.

Så under en promenad började vi öva, hon fick bara gå framåt när hon var i rätt position, annars så stod vi still. Om Kira började belöna sig själv genom att nosa när jag stod still backade jag långsamt och segdrog i kopplet. När hon var rätt placerad fick hon beröm och så gick vi framåt. Den första övningspromenaden tog ungefär hundra miljarder år att ta sig igenom och innebar tusen stopp, men den gjorde galet stor skillnad. Hon drog inte konstant! Hon förstod att vänster sida, det var grejen! En promenad innebar inte längre en konstant töjning av armarna (man ser konstig ut när ena armen är 1 dm längre än den andra)!

Egentligen har vi ju vetat hur vi ska träna det här hela tiden, såväl uppfödar-Pia som kursinstruktörer på hundens hus har ju gett oss verktygen. Det var bara tvunget att klicka i mitt huvud och dessutom mogna lite i Kiras, misstänker jag. Efter det handlade det mest om att vara konsekvent, vilket vi är lite för dåliga på att vara. När det är -15 och snöstorm är det inte så lätt att hålla på sina principer…