Oj vad vi har roligt, oj vad vi är trötta och oj vad vi lär oss mycket! Bland annat att hästar inte är så farliga ändå, hur man bäst tar sig ut ur en bil (klämmer sig förbi gallret och ut genom rutan) och så var det ju allt det där som har med jakten att göra. Hon är så duktig! Världens bästa hund, det är vad hon är! Trots att hon sticker iväg på egen tass, bryter sig ut ur bilen och andra dumheter, just nu är hon så bra att allt det där bara är charmigt ;)

I ett hus med tio welshar händer det lätt att någon av dem känner att de måste varna tvåbentingarna lite och skäller därför till lite mitt i natten. Då måste såklart någon annan hjälpa till och skäller lite den också. Och så en tredje. Och så den första igen. Och en fjärde. Och så vidare tills de äntligen har uppnått vad de vill - ett vaket hus som är extremt upplysta om att... något lät?

Sova kan man göra hemma... :p

Väskorna är packade (och som vanligt är de hundrelaterade grejerna i majoritet), Dagny (bilen alltså) är påväg att bli tankad och däcken är balanserade - vi är redo för roadtrip till Norrtälje.

Denna valborg ska jag och Kira alltså inte spendera på det sätt som är traditionsenligt (alltså sitta i en park och dricka alkohol från tidig morgon till tidig morgon) utan vi ska iväg till skogen på jaktinternat med welsh springer spanielklubben. Det ska bli väldigt spännande, framför allt att se hur Kira gillar bilresan. För en hund som inte riktigt gillar att åka bil kan en 5,5 timmars färd bli minst sagt dryg, så vi har gjort vårt bästa för att hon ska trivas. Dagny har blivit utrustad med nya tonade rutor (solarplexius som satt på plats efter 10 minter - bra saker!), dap, kyldyna, spillfri vattenskål, märgben samt en liten fläkt för bästa komfort. Det vore då sjutsingen om det inte iallafall blir bättre.

Finns bara ett sätt att ta reda på det - mot Norrtäljeskogen!

  Hon är inte bara händig, hon är teknisk också

Efter en mycket trevligt eftermiddag i slottsskogen tillsammans med ungefär halva göteborgs befolkning har matte, matte och hund däckat i varsitt hörn. Man blir trött av sol, kubb, grillning, musik och umgänge. Och eftersom det var varmt och ont om skugga gjorde vi vårt bästa för att kyla ner Kira med en fuktig sjal som satt kvar i ungefär tretton sekunder.

                                            en liten ökenråtta?                    man tar den skugga man får

Jag älskar det faktum att Kira är en hund man kan ta med sig överallt - bara hon får vara med så är hon nöjd med livet. Hon lugnar ner sig ganska fort i de flesta miljöer och hon är snäll mot precis alla hon träffar (det har konstaterats att hon är extremt slösaktig med sin kärlek - du ger mig uppmärksamhet! jag älskar dig!!). Tidigare har hon tyckt att barn är en ganska läskig art, kanske för att de rör sig så speciellt (snabbt, ryckigt och oberäkneligt), för att inte tala om hur de låter :p Men på våra utflykter träffar hon på massvis med barn som nästan alla vill klappa på henne, så nu börjar hon förstå sig på de där korta varelserna. Särskilt duktig är hon med de barn som är i 2-års åldern - hon sitter still och låter barnen klappa, medan hon nosar lite försiktigt. Hon verkar förstå att de är valpar som man måste ta det lugnt med (:

Just eftersom att hon hänger med överallt måste vi verkligen se till att hålla igång hennes ensamhetsträning, för hon är nästan aldrig själv annars. Jag misstänker att det är ett lyxproblem (:

Glad påsk förresten! Eftersom vi försöker spara in pengar till den stora bilsemestern i sommar så kunde vi inte köpa något påskris och enligt jojo så är det i det närmaste en dödssynd att plocka ris från träd som man inte själv äger. Men de fina fjädrarna fanns ju redan hemma, alltså tager man vad man haver (: Kira trodde att det var en ny fin leksak och blev därför mycket förvånad när jag tog bort dem från henne, hon ville ju äta fjädrar!

matte, du är en kass fotograf

Det där med vår alltså, det är bra grejer! Äntligen kan vi vara utomhus utan att jojo klagar över förfrysningsskador (själv är jag en välisolerad norrlänning, så jag klarar kylan bättre än hon ).

Förra helgen var vi till Sisjön med sällskap söderifrån och grillade korv i solnedgången. Det var väldans mysigt, även om Kira nog inte uppskattade mysfaktorn lika mycket som allt det som fanns att lukta och titta på. Precis när vi började packa ihop hittade hon lekkamrater. Jag trodde först att det hade slagit över helt i huvudet på henne, eftersom hon stod i "busställning" (tyngden på armbågarna och rumpan i vädret) och gjorde utfall mot en stor gren. Det såg ut som att hon försökte få grenen att leka med henne, vilket inte riktigt är ett normalt beteende. När jag undersökte saken närmare så insåg jag att hon hade hittat två paddor som... lekte med varandra just då och inte alls verkade uppskatta hennes sällskap...

foto av Lars som inte bara har tuff kamerautrustning, han har tuffa fotoskills också

Vi lade också årets första ordentliga blodspår, som dessutom var jojos första. Ur min synvinkel så var de jätteduktiga bägge två, men tydligen så fuskade Kira lite. När hon kom fram till ett snårigt och buskigt ställe så släppte hon spåret och gick bredvid den jobbiga biten, vädrade sedan för att hitta tillbaka igen. Vi ska jobba mer på det där med viltspår, men hon hittade ändå klöven trots att spåret hade legat i en timme och det fanns störningsmoment i form av en skjutbana i närheten.

redo för nosarbete

Efter viltspåret åkte vi vidare till Elisabet, Iris och Vally för ännu mer grillning. Där släppte vi lös henne på (den inhägnade) fotbollsplanen så att hon kunde springa fritt, något som definitivt uppskattas. Det finns så mycket fart i den hunden! Kira försökte få igång lek med Vally också, men hon börjar inse att det inte riktigt är någon idé. Den där Vally bara bossar över henne, vilket är rätt och riktigt, för när man är en 14-årig taxdam så förtjänar man respekt från ouppfostrade spolingar som Kira (:

Senare på kvällen så kunde hon lägga sig och sova, trots Vally - woop! 

All den aktiviteten på en enda helg var egentligen alldeles för mycket för en liten hund, och det märktes. Det blev så fullt i huvudet att all kunskap som hon egentligen har om hur man ska bete sig pressades ut genom öronen. Att gå med henne i koppel var en lögn och så fort hon fick chansen så stack hon ifrån oss - harjakt is the shizzle! Efter några lugna dagar skakades saker och ting på plats igen, men sin frihet får hon nog inte igen förän sin 2-års dag (tydligen blir aaaallt bättre så fort de fyller 2). Så nu kan alla harar få pusta ut ett tag (:

En av Kiras favoritlekar är "du kan inte ta mig". Den innebär att Kira vid första bästa tillfälle, tillexempel när vi tränar, sticker ifrån den matte hon är med. Hon springer då till innergården bredvid och rusar där runt bland buskar och rabatter, med en blick över alxeln då och då, för att helst provocera den dumpade matten till att jaga efter. Även om provokationen inte fungerar så fortgår leken, trots att hundföraren bara går efter har Kira ytterst roligt.

Leken går alltså ut på att Kira ska hålla sig på precis så långt avstånd att förföljaren aldrig når att trama på linan (som vid lösgående knäpps fast i en sele på hunden för att ge hundföraren en känsla av falsk trygghet). Poäng (skala 1-10) till hunden bedöms utefter hur lång tid hon är lös och hur irriterad hon gör sin matte.

Kira börjar bli alldeles för duktig på den leken.