Även om det inte alltid blir seriöst träning så är hundrastgården bra för att aktivera hundskrållans hjärnceller, för där finns det träd med godisbark och en massa utrymme för att träna trix (:

sniff-sniff-nom-sniff-nom-nom

  jag är en jättedöd hund, okej?! ge mig godis nu!

Iochmed vår flytt så har vi fått tillgång till en hundrastgård. Den är varken särskilt stor eller fin, men den ligger på ungefär 100 meters avstånd från vår port. Och det minimala avståndet innebär att jag kan släppa Kira i rastgården för att träna på varendaste liten kissrunda vi tar.

Det är helt fantastiskt, eftersom det fina stängslet som inhägnar oss drastskt minskar risken för utflykter på egen tass och det finns inget som dödar träningsglädjen som att halvvägs bli avbruten av att Kira bara ska jaga liiiite hare... Desstuom är det inte lika mycket av ett projekt att åka till en rymningsfri plats för att träna, så nu blir det massvis med korta träningsstunder, varje dag. Vem vet, någon gång kanske tillochmed inkallningen trillar på plats (:

Senaste tiden har vi jobbat väldigt mycket med pipan, för att få in inkallning och sitt på signal, framförallt att långt pip betyder sitt oavsett vad jag gör, och att flera korta pip betyder hit oavsett vad hon gör ;) Det har gått jättebra, med rätt belöning så fattar hon fort, och i nuläget verkar rätt belöning vara grisen.

Oh, denna gris. Det är en hysterisk liten pipgris som hon älskar, förmodligen mer än hon älskar mig, jojo och märgben tillsammans. Hon vill helst bära omkring den på alla promenader och att busa med den är grymt najs. Alltså, så fort hon kommer på inkallning så blir det bus med grisen, och numera kommer hon som ett skott.

Så vi tycker om denna hundrastgård och de framsteg som den ger oss, synd bara att våra grannar inte verkar vara riktigt lika förtjusta. För när vi tränar fylls luften av pipande både från mig och grisen. Och kort efter första pipet ekar sedan dunsarna av att grannarna stänger sina fönster.

Det händer sig ibland att allt hamnar på samma helg, som tillexempel en jaktkurshelg i Norrtälje, en i Örebro och en SSRK-utställning i Gustavsberg. Jag ville dra med mig Kira på allihop, men eftersom vi bara finns i varsitt exemplar bidde det jaktinternat i Norrtälje. Och ungefär nu borde vi vara påväg dit. Istället ligger Kira i soffan och jag sitter här med huvudvärk, halsont, nästäppa, feber och extrem butterhet.

Så nu när jag inte kan ta nya internatbilder tänkte jag visa upp bilderna från förra gången. Det finns inte många, med tanke på att jag var upptagen med att hålla koll på mitt egna hundskrälle, men ändå (:

massa fina welshar (:

carina med kelly (bägges päls glänser snyggt i solen ;)) och bakom snygge thaizon gömmer sig sofia

lisbeth kollar fågelintresset, som var stort hos de flesta - särskilt skoj (:

kira däremot var inte riktigt lika intresserad...

minstingen harry (10 månader just då) och mats

     och här är vi allesammans sista dagen

Oh, vad jag hade velat vara där igen! Det var fantastiskt att jobba tillsammans med Kira en hel helg och se sådana framsteg. Nu när vi ändå har hunnit tränat lite i sommar (trots lägenhetsköp och bilsemestrande) skulle det vara kul att få mer tips och veta vad vi ska jobba vidare med (inte för att jag inte jag inte redan är medveten om att det är apporteringen...). Men det kommer fler tillfällen, hoppas jag. Dessutom blir inte hösten jaktfri eftersom vi är anmälda till en kurs som ska gå under söndagarna framöver - yey!

Vem vet? Det kanske inte är helt fel att satsa på ett grundprov ändå? Jag upplever det som att Kira har blivit mindre skottberörd än vad hon var i våras (många promenader vid Sisjöns skjutbana), så nästa år kanske det ändå är värt att testa?

Jag ska bara krya på mig först...

Det började för flera veckor sedan. Helt plötsligt försvann alla mina favoritsaker. Så fort jag tänkte att jag ville ha min bäver eller min boll eller just det där benet som luktar sådär jättegott - då gömde matte undan det! Jag förstod inte alls vad som pågick och ännu mindre förstod jag när de gick in i en främmande lägenhet och började riva ner väggarna. Jag försökte säga åt dem att det är otroligt ouppfostrat att bara klampa in hos främmande sådär och förstöra deras hem, men eftersom de inte lyssnade fick jag tillslut ge upp.

 
Man hade kunnat tycka att det räckte så, men så en dag kom det en massa människor som TOG våra saker - allesammans! Mina ben och allt! Tror ni de där mattarna försökte ens protestera? Och de där ska man lita på i vått och torrt...

I och för sig så kom hittade ju mattarna igen benen sedan, allt var i den där konstiga lägenheterna där de hade rivit ner saker från väggarna. Men nu var det inte tapetsnö överallt - istället gick mattarna runt och klappade på väggarna och pratade om hur fint golv det var. Konstigt. Men jag antar att det är här vi ska bo framöver, för här är både min säng, min stora säng, min ännu större säng och min soffa.

Nu hade ju vilken vettig matte som helst insett att det är dags att chilla lite - sitta under träden och lukta på kissfläckarna ett tag. Istället packade de in alla mina ben i rujjan istället - det där hemska djuret på fyra hjul. Jag fick alltså inte sova i någon av mina sängar, istället sov vi i bilen. Och nog för att det är mysigt, men fyrhjuligt är inte fyrstjärnigt. Som tur var gjorde vi i alla fall roliga saker på dagarna. Eller. Relativt roliga. Vi tittade på stenåldershundar i Tanum:

I Strömstad hittade jag en landkrabba:

Och sedan, när vi åkte på sälsafari så upptäckte jag att jag är en skeppshund. Det måste vara mammas båtgener som lever upp - för havsvind i öronen är riktigt najs. Även om det var lite ont om sälar...

I Dalsland tittade vi på solnedgångar som matte tyckte var fantastiskt vackra:

Men jag var inte så jätteimponerad:

I Dalarna tittade vi på helvetesfallet och där fick jag bevisa att jag inte är det minsta höjdrädd. Till skillnad från tenshi-matte då, hon vågade knappt se på när jag och jojo-matte gick över bron och hon klamrade sig fast vid räckena för att själv våga...

  undrar om man kan bada...

Efter det hamnade vi helt plötsligt i Lappland. Där hände det något, matte och matte började prata om ringar och gift - jag förstod som vanligt ingenting. De verkade så glada över det där giftet, jag menar, det skulle ju inte jag vara.

Vi fortsatte vår resa via typ Sveriges alla vattendrag, men jag tror att de gjorde en miss för när vi var vid Döda fallet fanns det nästan inget vatten. Inte så imponerande. Framför allt inte särskilt törstsläckande. Sicken tur att man kan få glass då:

  den enkla vägen är för mesar

omnomnomnom

När klockan var mitt i natten var vi i Storforsen i Älvsbyn. Jag var så jättetrött när de släppte ut mig ur rujjan, men så fick jag titta på vattnet, bada och jaga sorkar (fick och fick...) - det var najs. Tenshi-matte var jätteglad, hon tycker tydligen om när det är sol på nätterna - som sagt, knasig!

Sedan var vi framme i Luleå, det var tydligen målet. Där träffade vi tenshi-mattes föräldrar och Maj-Doris, så då fick jag sällskap i min bur när vi åkte på utflykt. Och jojo-matte, jag vet att det står i min bruksanvisning att jag ska följa med på vilka äventyr som helst - men någon måtta får det ju vara!

Sedan var det dags att åka söderut igen och på vägen hann vi både klättra i Skuleberget och lämna rujjan till veterinären - men hon behövde bara justera tassarna lite, så det var ingen fara. Vi åkte vidare via Ockelbo och där spenderade vi hundra tusen åååår i Wij trädgårdar. Tenshi-matte tittade på allt och var så långsam, jag och jojo-matte fattade inte riktigt grejen... Men de hade gott vatten:

  När man klättrar i berg får man en jättelång tunga, då är det gott med rosenvatten

Efter det stannade vi till hos Jens och Oliver i Uppsala. Jens är hur bra som helst, han hade köpt ostbågar bara till mig! Oliver däremot är inte så sällskaplig. Jag försökte visa hur snäll jag är, men han var inte alls intresserad av mig förän jag fick ett snöre i svansen...

I Stockholm var vi ute på Ljusterö och hälsade på jojo-mattes pappa och syster. Ljusterö är typ världens bästa ställe för där får man vara helt fri och nosa precis överallt. Dessutom kan man bada och jag tog mina första frivilliga simtag. Tydligen var de inte så snygga, men jag kommer lära mig det också. Dessutom hade jag inte tid att tänka på tekniken - jag var ju tvungen att rädda matte!

Dagen efter följde vi med jojo-mattes syster och mamma till Birka. Dessutom tog vi med oss tenshi-mattes vän Harriet som hon har känt ända sedan de var valpar. Det var tydligen Harriet som fick tenshi-matte att förstå hur bra det är med welshar - så det är tack vare henne som jag har världens mest matthetsframkallande mattar. Men jag tycker om dem ändå, även om de hindrar mig när jag försöker hälsa på fåren:

jag hade ju tillochmed lagt mig ner, precis som man ska göra när man är snäll och ofarlig. fårvalpen trodde mig inte...

Efter alla de här äventyren var det väldigt skönt att vara påväg hem igen, men på vägen hade vi ett sista stopp: hemma hos syrran, mamma, mormor, mormorsbror och uppfödar-Pia! Det var hur kul som helst, även om mormor bara var sträng och syrran lekte lite för tufft för mig... När vi kommit såhär långt var nog mattarna också trötta, för de tog inte en enda bild på oss. Men jag lovar att vi hade kul!

Nu har jag varit hemma ett tag och njutit ordentligt av alla mina sängar. Men under hösten så kommer jag nog inte få ligga i den särskilt mycket ändå. Det mumlas om jaktinternat, utställningar och kurser i jakt och rallylydnad. Livet med mattarna kanske inte är så tokigt ändå (: