Det här har alltså varit utställningsdag nummer två. Vi åkte iväg från Skövde ohyggligt tidigt, som tur var så körde jojo för jag var definitivt inte vaken, och var framme vid Lidköping arena i tillräckligt god tid för att installera oss ringside där Nina hade tagit plats. Kira var helt klart stressad, för i och med att det här var en officiell SKK-utställning så var det också av en helt annan storleksordning än det var i Skövde igår. Det var fullt med folk och hundar, ljudnivån var inte alls kul men framför allt så insåg jag hur bortskämda vi är med my dog.

Den enda andra stora utställningen som vi varit på är ju just my dog, där vi ställde nu i januari, och jag trodde att det alltid fungerade på det sättet. Nope. Här var det en smula kaos vid ingången och veterinärbesiktningen, det var flera som köade för att komma in som inte förstått att man först var tvungen att hitta en funktionär för att kolla intygen, och alltså var tvungen att vända. För det fanns ingen information, mest bara galet mycket folk som skulle åt alla håll samtidigt...

Hursomhelst, vi tog oss in tillslut och kunde kika på de andra welsharna som ställdes innan vår klass. Det var när vi såg flera hundar halka omkring på betonggolvet som jag förstod precis hur trevligt det är med mattor - som återigen finns på my dog... Det var flera vurpor vilket gjorde mig nervös, det sista jag vill är ju att Kira ska bli skadad för att vi ställer ut henne. Jag försökte massera henne så att hon iallafall skulle få lite blod i musklerna, mycket annat fanns det inte plats till, och sen var det dags.

Återigen så tycker jag verkligen att Kira är jätteduktig i ringen, men matte det är värre med... Jag undvek visserligen att halka eller snava över mina egna fötter, men istället lyckades jag tappa kopplet. Som tur var ville inte Kira någonstans just då utan väntade snällt tills jag samlat ihop mig själv och spillrorna av min självkänsla ;) Vi tog oss iallafall igenom det, Kira med konstant viftande svans och jag med svettiga handflator :p Domarens (Nina Karlsdotter, som var trevlig och effektiv) utlåtande blev very good och:

"Välformat huvud från profil. Bra läpp. Bra ögon och öron, fin hals. Aningen överbyggd rygglinje. Något avfallande kors. Bra svans. Kanske något flat i bröstkorg. Passande benstomme, fötterna OK. Tillräckl. vinklad fram, lite knappt bak. Bra steg från sidan, ngt ostabilt bakifrån och framifrån. Fin päls."

Jag kan säga att det tog en bra stund innan jag lyckades dechiffrera sekreterarens handstil och det var väldans bra att Agnetha var där så att hon kunde tolka vad som menades... (: Här kom kritiken kring rörelserna som jag väntade mig igår, att hon är lite instabil, men äh! Att hon är hög över ryggen var nytt, men eftersom nog samtliga av hennes syskon (inklusive Smilla som fick höra samma även idag) har fått höra det är det nog inte så konstigt. Återigen, hon ska växa till sig, men det fanns många fina saker i den kritiken, very good är något att vara nöjd med och hon är ju alltid BIF (best in family) ^^

Snyggast idag enligt domaren var Welford's Convent Garden (BIR) och Don's Carl-Jan (BIM). Av tre dagsländor bidde det i slutändan tre stycken very good, men det jag är mest nöjd över från dagen är faktiskt att Kira lade sig i sin bur och stensov. Även när jag öppnade i taket så ville hon bara bli kliad bakom örat en kort stund för att sedan sova vidare. Utställningar är verkligen miljöträning som heter duga! Högt upp på listan kommer också att Agnetha sa att Kiras öron var snygga - woop! Det gäller att sätta sina egna mål och hitta sina egna guldstjärnor (:

  det där blurret är Agnetha och Maja (Dagsländans Skrållan) - de är mycket snyggare när de har skärpa... ;)

Ikväll har jag varit på en föreläsning om akutsjukvård för hundar. Det var intressant och väldigt många bra saker att kunna, men jojo hade kanske varit bättre än jag på att hantera informationen. För det var historier om 10 cm pinnar i ögonen, vildsvin som spetsat hundar på sina betar och vad hundskrället än äter kan du vara säker på att det är farligt för henne.

Så hädanefter vidtas försiktighetsåtgärder. Det är inte det att Kira inte kommer få gå ut med, det vore ju extremt taskigt av oss, men världen där ute kan vara farlig och då bör man skydda sig.

skyddsglasögon, silvertejp, bubbelplast och en hjälm på det

Vår hund är ett magert skrälle.

Hon har ju varit slank länge och hon är inte särskilt matglad, men jag har som tänkt att hon bygger nog på sig så småningom, hon är ju trots allt bara en unghund. Detta var tills jag träffade en av hennes kullsystrar, Mynta, i förra veckan. Om man skulle jämföra de två så är Mynta schwarzenegger-biff medan Kira går mer mot en sparris - inte någon vidare smickrande jämförelse. 

Som sagt så är hon inte särskilt matglad. Kira har flera gånger bara nosat på maten och ratat den, för att nästa gång sluka alltihop. Jag har haft den fasta övertygelsen att om vi börjar dalta med hennes mat så kommer vi för alltid ha problem med det och istället försökt ha is i magen. Och isen lönade sig, sedan vi gick över till två mattillfällen per dag så har hon aldrig struntat i maten helt.

Men det är inte för intet som en av mina vänner beskrivit mig som en neurotisk ekorre.

Efter mötet med Mynta startades panikens kugghjul: min Kira - en sparris?! Hon äter för lite, herregud, vi är dåliga mattar som inte ser till att hon äter mer! Så portionerna ökades, men problemet är att vi har en hund som verkar räkna kulorna så att hon bara får i sig 3 dl, prick. Så på med topping, om det är extra gott så kan hon väl inte låta bli att sätta i sig iallafall lite extra? Filmjölk, mjukost, äggula, inget av våra försök har gjort någon skillnad - hon äter 3 dl och inget mer (även om resterande kulor är väl tvättade rengjorda från det gottiga).

Och nu har jag gett upp. Hon är en glad skrutt som orkar med allt vi hittar på och lite till. Musklerna och biffigheten kommer förhoppningsvis någon gång men tills dess får jag väl passa på att njuta av att hon inte har så jättemycket tyngd att sätta i när hon drar efter fåglar i kopplet.

en glad sparris