Även om det är väldigt långt mellan uppdateringarna här på bloggen så håller vi oss sysselsatta med mängder av träning inom rally, viltspår och jakt. Dessvärre blir det liksom inga vidare resultat. Det känns som att jag ända sedan i februari går väntar och väntar på att min "riktiga" Kira ska komma tillbaka och ersätta det här monstret i welshkläder som jag har. Det har inte blivit bättre sedan tävlingen i mars. Hundskrället har fortfarande samma koncentrationsförmåga som.. eh, om man nu ska vara ärlig, jag har - och det är inte imponerande i positiv bemärkelse!

Jag har pratat lite med uppfödar-Pia om det och enligt henne så kan det bero på att Kira är mitt uppe i sin sista tonårsrevolt innan det är dags att lugna ner sig och bli vuxen. Jag undrar om hon kanske fortfarande har hormoner som snurrar i kroppen. En annan möjlig förklaring kan vara att hon är lite butter över den förändrade situationen här hemma, då jag har tagit hand om lite andra hundar om dagarna. Kira har alltså inte fått min fulla uppmärksamhet och jag har definitivt märkt av en viss svartsjuka - så fort jag har försökt klappa någon annan hund kommer Kira och bufflar in sig emellan... Hon kanske är lite divig och tycker att om hon inte får allt mitt gos om dagarna så förtjänar inte jag hennes energi på träningspassen :p

Oavsett vad det är som orsakar det hela så kämpar vi på. Jag gör mitt bästa för att bara ta korta träningsstunder när jag är på bra humör och se till att sluta om det inte fungerar så att varken hon eller jag ska bli frustrerade. Det är ju faktiskt inte hela världen om hon inte tar den där jädrans apporten, värre är om vi får en försämrad relation på grund av att jag har fått för mig att det är viktigt att hon sitter rakt...

  pilutta dig matte!

Igår packade vi bilen full med burar, godis, en låtsasdräktig Kira, en löpande Bonnie, hanhunden Pixel samt tillhörande mattar och åkte iväg till Marks BK för rallytävling. Varken jag eller Bonnies matte, Sara, har tävlat förut, men vi har gått rallykurser tillsammans så vi peppade varandra till att anmäla.

Och ja. Eh. Ärligt talat vet jag inte om jag vill skriva om eländet, men med lite tur så kanske jag kan se tillbaka om några månader och känna att saker och ting har blivit bättre. Jag visste ju att jag inte borde ha några förväntningar alls med tanke på att Kira har varit seg och eländig den senaste tiden. Men eftersom jag av födsel och ohejdad vana är en tävlingsmänniska med ständiga superkrav på mig själv så hoppades jag ju ändå.

Vi skulle starta som tredje ekipage i klassen och efter banvandringen tog jag ut Kira ur buren för lite uppvärmningsövningar. Då gick det riktigt fint, inget superfokus, men vi hade kontakt och hon var ändå lite pepp på att jobba. Jag försökte också att leka lite för att få upp lite energi, men det gick inte alls. Inte ens underbara supergrisen var intressant mer än några sekunder. Inte optimala förutsättningar alltså men det fanns en liten gnutta hopp ändå, tills det var vår tur att köra.

I samma sekund som vi klev över banmarkeringen glömde Kira helt bort att jag fanns och bestämde sig istället för att köra ner nosen i backen. På första momentet (sitt, ligg, gå runt) blev det nosande, flera liggkommandon, snett liggande när hon väl lade sig och i slutändan ett felaktigt utförande av skylten. I den stilen fortsatte det. Varken vänstersväng eller slalom fungerade, hon hade inget som helst intresse av att följa med mig och vid den 5:e skylten var jag tvungen att inse att jag inte kunde dra med mig hundskrället runt banan. När jag sa att jag ville bryta sa domaren "det förstår jag"...

På 5 skyltar lyckades vi dra ihop 46 minuspoäng, så om vi på något underligt sätt tagit oss runt hade vi definitivt hamnat långt under nollan.

Det är underligt hur mycket jag tydligen bryr mig om något så pass litet som en rallytävling. Det är inte precis livsavgörande, men jag blev så jäkla ledsen, arg och besviken - för jag VET ATT HON KAN (även om det mer och mer börja låta som att jag hittar på). Kira själv vara bara glad över att få gå in i sin bur och sova igen...

nu är jag färdigsoven, händer det något, eller?

Som tur var gick det bättre för Sara och Bonnie, så det blir nog bara deras resultat vi rapporterar till Cathrine (fantastiska rallyinstruktören på hundens hus) på torsdag. De hade inte samma fina kontakt som de brukar ha men Sara kämpade på och de tog sig runt, även om de inte blev godkända. Med tanke på att Bonnie löper och helst ville hitta sig en stilig rottiskarl att lära känna ordentligt så är det bra jobbat (:

Vårt tredje ekipage, Malin och Pixel, var i fortsättningsklass och höll sig en bra bit ovanför godkänt gränsen. Även om resten av dagen var något av en besvikelse så var det väldigt kul att få se fortsättningsekipagen. De har både roligare skyltar och duktigare hundar ;) Pixel hade snygg bakdelskontroll, kontakt med matte och klarade åttans frestelse nästan problemfritt. Den dagen jag lyckas få Kira att bete sig så på en bana kommer jag (förhoppningsvis ha vett nog att) vara sjukt stolt.

helt värdelös bild, men alla utom bonnie (som var förpassad till ett löptiksområde) är med:

jojo med kira, sara och malin försöker stoppa pixel från att vara alltför närgången

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med mig från den där tävlingen från helvetet. Det enda jag känner att jag lyckades med är att inte skrika eller bli förbannad på henne. I övrigt kan jag ju inte precis dra slutsatsen att jag måste öva bakdelskontroll, för jag fick henne aldrig att svänga ordentligt...

Nu vet jag iochförsig att det behövs tävlingsträning för oss bägge. Eftersom vi ändå hade någorlunda kontakt innan vi klev på banan och hon knappast känner någon vidare skillnad i gräskvalitet innanför och utanför markeringen så bör det rimligtvis vara jag som blir helt kollrig av tävlingssituationen. Enligt Malin så sökte Kira också kontakt när vi väl var på väg av banan, var det för att jag helt plötsligt var tyst och inte tjatade för att få hennes uppmärksamhet?

Sedan krävs det såklart massvis med träning i grunderna om vi ska kunna komma någon vart: raka sittande, front som faktiskt är framför mig och ja, bakdelskontroll. Oj vad vi kommer traggla på med klossen och klickern, så fort hennes imaginära valpar har fötts och flyttat hemifrån. 

Jag är så less, irriterad och besviken - på mig själv.

När jag startade upp den här bloggen så var ju poängen att jag skulle kunna gå tillbaka och se på guldstjärnorna, liksom för att komma ihåg att Kira är fantastisk och att träningen går framåt - även om utvecklingen är allt annat än spikrak. Igår hade jag verkligen behövt lite hjälp för att minnas det, men har jag bloggat något de senaste veckorna när hon gjort allt jag bett henne om och mer? Nä...

Igår klafsade vi omkring på ett fält ute i Idala (verkligen landet!) för vår kurs i jaktlydnad/-samarbete (mer om det i ett guldstjärneinlägg som skall skrivas). Redan innan vi började med övningarna var jag medveten om att kontakten mellan mig och Kira var obefintlig - det enda som förenade oss var kopplet. Så när jag försökte få till en jaktfot tyckte hon att snöret mellan oss var en longeringslina och tittade på allt utom mig. Inkallningen fungerade bra, för att jag hade vett nog att inte chansa och bara gå 5 meter ifrån henne...

Sedan var det dags för apportering - vårt problembarn. Redan innan hade jag fel inställning. Jag kände ju att det var något som inte fungerade, så jag "visste" redan innan att det skulle gå åt pipsvängen och då blir det ju en självuppfyllande profetia.

Första gången hämtade Kira dummien, lämnade den någon meter ifrån mig men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Jag berömde, vilket tydligen var fel för att jag numera kan förvänta mig mer än så från henne. Jahapp.

Andra gången hämtade hon dummien och var på väg mot mig, men så riktigt såg jag hur en knapp trycktes in och hon släppte taget om allt som har med lydnad att göra. Först några tokrus med dummien, sedan släppte hon den för att istället rusa över till grannen och dennes hundgård. Hundskrället blev stendöv och ingen inkallningssignal i världen hade kunnat få henne att reagera - trots att pipan har fungerat klockrent senaste tiden.

Det sista vi gjorde för dagen var ett försök på reviering och apportering. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle göra och det gjorde inte Kira heller. Hon ville knappt lämna min sida - helt plötsligt var det fot som gällde :p Istället för hämta dummie så sprang hon över och hälsade på en annan grannhund. Ingen succé direkt. 

Hela vägen hem var jag sur och grinig. Dagens Kira var definitivt inte den Kira som jag är van vid att träna med. Jag kände att jag hade gjort fel hela dagen, att jag inte vetat vad hur jag skulle rätta till träningen och inte heller fått ett bra stöd av instruktören. Att jag dessutom hörde kommentarer från en annan kursdeltagare om Kiras beteende gjorde inte något bättre.

Det var först på kvällen igår som puckade jag lyckades inse vad som var problemet. Kira var otroligt jädra supertrött.

I torsdags kom min kära mor med ett plan från Luleå för att hälsa på och i fredags kom även min moster från Stockholm. Kira älskar ju människor så för henne var deras besök det som en enda lång fest. Men det var inte allt - min moster hade även med sig sin Kronos, en 4 år gammal dvärgschnauzerhane.

Kira gick alltså från en vardag som hon spenderar i lugn och ro med mig, till att spendera alla dygnets timmar tillsammans med en annan hund. Även om de kom överens och förmodligen tog det väldigt lugnt under den tid då de var ensamma så blev utspelade sig ett socialt skådespel varje kväll då samtliga mattar var närvarande. Kira försökte få igång Kronos i lek, Kronos såg till att sätta Kira på plats och det var en evig kamp om såväl mattarnas kärlek som tuggbenen. Trots att vi har ben utspridda över hela lägenheten så ville bägge ha det ben som den andra tuggade på...

Det är ju så uppenbart att vem som helst ser det, men trots att den logiska delen av mig visste att hon var trött gick det liksom inte in i huvudet på mig. Jag förväntade mig att Kira skulle prestera lika bra som hon brukar, när jag istället borde förstått att hon var en slutkörd hund som borde få beröm bara för att hon visste vad hon hette. 

Hela eftermiddagen igår stensov hon i vår säng. Idag har hon rört sig så pass att hon förflyttat sig från vår säng till gästsängen i kontoret, där jag sitter nu. Hon öppnar visserligen ett öga när jag går förbi, men mer än så är det inte.

Så jag är irriterad över att jag inte klarar av att förstå de mest uppenbara saker. Besviken för att jag inte justerade mina förväntningar. Less för att jag har för höga krav på såväl Kira som mig själv.

Sicken tur att jag får en ny chans redan nästa söndag.

Igår gjorde jag ett försök att lita på Kira. Eller snarare låtsas lita på Kira. Jag resonerar som så att om vi aldrig övar på att ha henne lös så kommer hon aldrig kunna vara lös. Det hela gick sådär.

Vi skulle bara sträckan från bilen till tappuppgången, ungefär 10 meter (om man tar i lite). Hon följde så fint till att börja med, problemet uppkom när ett pensionärspar började prata med mig. Eftersom jag pratade med dem så tyckte Kira att det måste vara okej för henne att hälsa på dem och om det är okej att hälsa på pensionärer så måste det vara okej att sticka ifrån mig helt och hållet. Jag tyckte inte att det var okej alls, så jag tog i med avgrundsrösten och vrålade så att det ekade mellan husväggarna.

Det är första gången sedan vi kom hem från Norrtälje som jag behövt använda mig av avgrundsvrålet och hon verkade återigen bli såpass chockad att hon stannade och kom direkt på inkallning. Jag tror att Kira kanske var tvungen att testa om det gick att göra precis som hon vill nu när det ändå var ett tag sedan vi var på internatet, men det visade sig att matte kan bli arg även i Göteborg. Så det verkade fungera, det där med att upplysa henne om att det där är fel, för när jag säger till så kommer hon som sagt direkt.

Synd bara att det inte verkar hindra henne från att sticka iväg från första början.

För hon försvann iväg igen på kvällen. Och igen idag. Jag intalar mig själv att det hormoner, att det blir bättre och i nuläget ska jag vara extra noga med att se till att jag inte släpper kopplet en millisekund, för att hon inte ska förstärka beteendet ytterligare. Helt enkelt vänta lite och se vad som händer. Sluta rusa framåt och sätta Kira i situationer där jag nästan vet att hon kommer misslyckas. Öva upp mitt tålamod. Och googla träningsidéer.

Förövrigt så har jaktinternatet även inneburit ett gäng med jobbiga uppvaknanden. Bland annat så har vi varit alldeles för dåliga på att träna ensamhet. Kira klarar sig alldeles utmärkt själv i lägenheten men så fort hon var ensam i bilen, i buren eller på rummet så förvandlades hon till en utbrytardrottning. Vad jag än försökte spärra in henne med så var hon ute inom 10 minuter - imponerande men inte särskilt praktiskt. Det måste vi verkligen skärpa oss med, så en korkskruvskoppelhållare har införskaffats så att vi kan öva på alla möjliga platser.

...inte för att hon inte försöker ta sig lös från den med:

En av Kiras favoritlekar är "du kan inte ta mig". Den innebär att Kira vid första bästa tillfälle, tillexempel när vi tränar, sticker ifrån den matte hon är med. Hon springer då till innergården bredvid och rusar där runt bland buskar och rabatter, med en blick över alxeln då och då, för att helst provocera den dumpade matten till att jaga efter. Även om provokationen inte fungerar så fortgår leken, trots att hundföraren bara går efter har Kira ytterst roligt.

Leken går alltså ut på att Kira ska hålla sig på precis så långt avstånd att förföljaren aldrig når att trama på linan (som vid lösgående knäpps fast i en sele på hunden för att ge hundföraren en känsla av falsk trygghet). Poäng (skala 1-10) till hunden bedöms utefter hur lång tid hon är lös och hur irriterad hon gör sin matte.

Kira börjar bli alldeles för duktig på den leken.