Jag ska ju som sagt försöka komma ihåg alla guldstjärnor, och för några veckor sedan hade vi en hel helg full av dem.

Eftersom vi inte ställt ut på hela sommaren bestämde vi oss för att ställa på SKK:s internationella utställning i Sofiero. Så på fredag kväll åkte vi ner till Helsingborg där vi tiggde till oss middag och sovplats av vänner till Jojo - det är så bra att ha ett stort skånskt kontaktnät! Vi fick låna en helt egen lägenhet, med Skånes största säng (200 cm bred...) och Kira njöt definitivt av att kunna sträcka ut ordentligt utan att bli nedputtad från sängen ;)

På lördagen var det dags för utställning. Hur tidigt vi än tyckte att vi var ute så insåg vi att alla hade hunnit dit före oss - bland annat Pia, Barbro, Mynta (syrran) och Jess (mamma Majas kusin). Utställningar är roligast när man har trevligt sällskap som inte bara delar med sig av sitt tält utan dessutom förklarar kritiken, släktförhållanden och ger handlingstips (:

När jag anmälde Kira till Sofiero tänkte jag, precis som vanligt, att den här gången ska jag banne mig träna ordentligt. Sedan var helt plötsligt dags för utställning och, precis som vanligt, lyste ringträningen med sin frånvaro ;) Men ringtränad eller ej så gick det bättre än jag förväntade mig - vår lilla sparris fick sitt första excellent sedan reglerna ändrats! Den senaste tiden har det varit vårt utställningsmål, och nu fick hon inte bara ett rött fint band utan blev dessutom placerad som 4:e juniortik. Så nu antar jag att det är dags att ha en 3:e placering som mål (:

Mynta var vassare än Kira, hon blev placerad 2:a juniortik med CK och för Barbros Jess gick det också bra, placerad 4:e tik i öppen klass. Domaren var fantastiskt trevlig och det märktes att han trivdes med welshar.

    Pia visar Mynta från sin bästa sida

Så kritiken då:

18 months. Very long in body. Correct coat and color. Well tempered. Nice feminine head. Skin loose on front. Correct ribcage. Very long loins. Correct angulation and tail. Strong bones. Topline not straight enough. Fluent movement but with obvious too long body. Low set tail and high in loins.

Seriöst, utställningsspråk är inte alltid så grammatiskt korrekt :p Själva innehållet var okej - det är första gången som Kira inte fått kritiken att hon är för spinkig! Som Pia förklarade det så är felet med rygglinjen inte bara på grund av för lite ryggmuskler utan också för att jag inte precis ställde upp henne perfekt. Om Kiras huvud hamnar för långt upp så "tappar" hon ryggen och börjar svanka - något att öva på alltså (om jag någon gång faktiskt kommer ihåg att ringträna ;)). Den långa kroppen kan också bero på hur jag ställde upp henne, jag ska komma ihåg att kolla så att marken faktiskt är någorlunda jämn nästa gång så att hon inte står i en liten backe.

  bra rygglinje på ena och svankrygg på andra - men fina rosetter på bägge (Pias bilder)

Jess provsitter en av sängarna - det är utmattande att shoppa!

Efter att spenderat några timmar med att titta på de andra klasserna, hälsa på andra welshar och welshägare samt fynda på marknaden (superbillig hurtta-sele - yey!) så åkte vi norrut mot Falkenberg. Där stannade vi till för inflyttningsfest, även om Kira inte fick vara med och leka särskilt länge. Hon fick spendera större delen av eftermiddagen/kvällen gömd under ett bord, instängd i sin bur. I vanliga fall skulle hon aldrig gått med på det, missa något roligt - nevvah! Men efter bara ett rymningsförsök somnade Dagsländans Houdini och sov lugnt resten av kvällen - små hundar blir väldans utmattade av utställningsdagar.

Dagen efter blev det återigen tidig uppstigning för oss alla för ytterligare bilfärd norrut, till ett fält vid 4H-gården i Stättared. Dags för kurstillfälle två i jaktlydnaden med Marita Johansson. Jag trodde att Kira skulle vara helt slut i huvudet och inte orka med någonting, men oj så fel jag hade. Hon hade så fint fokus och imponerade stort på Jojo som var med och tittade. Vi gjorde kontaktövningar, inkallning och sitt på pipa. Träningen avslutades med att Kira gjorde en helt perfekt apport - fint fokus, snabbt ut, grep apporten och kom direkt på inkallning. Jag var så stolt och nöjd att jag trodde att leendet skulle klyva huvvet mitt för att det var så brett :D

Efter allt detta kan man tycka att det vore dags att åka hem, men istället åkte vi vidare till min syster Ellinor för att fira hennes födelsedag. Vid det här laget var Kira så trött att hon betedde sig som en liten zombiehund, och inte heller den här festen fick hon vara med på. Istället fick hon vara i sovrummet där hon snarkade som en liten gris, mitt på Ellinors huvudkudde ;)

Efter allt detta kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt och nöjd med Kiras insats under helgen. Jag misstänker starkt att vi nog har fått oss världens bästa hund, även om det ibland sker incidenter som får mig att tvivla...

  tvångsgos! (Pias bild)

För några veckor sedan surfade jag runt på SSRKvästra:s sida och hittade ett litet guldkorn i form av en jaktlydnadskurs nära Göteborg. Eftersom jaktinternatet i våras resulterat i blodad tand anmälde jag mig och Kira direkt. Kursen anordnas av Marita Johansson som, visade det sig, har gått en instruktörskurs med uppfödar-Pia som lärare. Dessutom kände ungefär halva deltagargruppen också Pia, hundvärlden är liten ibland!

Det hela började inte jättebra. Jag misslyckades inte bara med att hitta en fungerande bankomat och bensinstation, jag hade dessutom beräknat fel på körtiden, så efter att ha kört till Stättared med plattan i mattan var jag en halvtimme sen. Inte så bra jobbat, stressen och skammen pyste nog ur öronen på mig...

I en av alla de där hundböckerna jag läst så beskrev författaren en matte som jäktade in på en lydnadskurs - hon var stressad, vilket gjorde hennes hund orolig vilket gjorde att ingen av dem klarade av att lära sig någonting. Plus att det gjorde att hela gruppen kom upp i varv. Det var nog dumt av mig att vara sen, det skulle ju vara ännu mer onödigt att förstöra för alla de duktiga människor som lyckats få med sina hundar på rätt plats vid rätt tillfälle...

Så, djupa andetag. Lugn och frid och harmoni i huvudet. Aummmmmmm. Gick lugnt fram till gruppen, satte mig ner och satte genast Kira i "ryggsäcken".

Och det var kursens första guldstjärna. Att min lättstressade welshskrutt gick från det mentala tillståndet av "yeeey! något händer! hundar överallt! lukter överallt! måste nosa! måste hälsa! nuuu!" till "jaha, ska vi bara sitta ner, jamen då lägger jag väl mig ner och ååh kliar du mig på magen, skööönt...". Sedan var hon kolugn medan Marita pratade om hur en jakt med stötande hund går till och om övningarna.

ack så varmt i solen

Detta kan jämföras med en annan welsh som var med på kursen, en 2,5-årig hane som blev så till sig av att det kom en snygg welshtjej att han flåsade, gnällde och vägrade sitta still överhuvudtaget. Jag är så stolt över min tös! (:

Övningarna vi gjorde var apportering och jaktfot. Foten är okej, iallafall när det är jaktfot och inte strikt lydnadsfot som gäller ;) Men apporteringen alltså!

Efter jaktinternatet har jag övat från grepphållet - alltså, först lära Kira att greppa ordentligt för att sedan börja lägga apporten på avstånd. Det har fungerat... eh, inte alls faktiskt. Hur mycket vi än övat har vi aldrig kommit över att för henne är det bara obehagligt, trots mängder med beröm. Och eftersom det är roligare att träna när man får fina resultat så har jag släppt det. Kanske inte bästa sättet att hantera problemet men jag vill att jaktträningen ska vara ett roligt samarbete mellan mig och Kira, inte ännu ett måste.

Den här kursen går vi från andra hållet istället, med lekapportering. Jag höll Kira bredvid mig (utrustad med löplina), Marita kvackade lite och kastade iväg dummien. Så släppte jag henne med kommando och stöttade henne när hon gjorde rätt. Första gångerna gick hon fram för att undersöka dummien, men tyckte inte att den var så mycket att hänga i granen och gick istället vidare för att nosa runt. Då kallade jag in henne (fick tillbaka henne med hjälp av linan) och började om. Sedan började hon ta dummien, släppte den visserligen en bit bort - men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Då öppnade sig himmelen, änglakörerna kom fram och brast ut i lovsång till hennes ära. Eller, det var så Marita uttryckte sig, jag mest bara klappade och berömde ;)

Efter en paus så gjorde vi samma övning två och två. Kira blev bättre och bättre, hon förstod äntligen vad det var hon skulle göra! Det hela avslutades med en superfin apport där hon faktiskt lämnade dummien till mig istället för åt sorkarna på fältet (: Dessutom kom hon tillbaka till mig trots att hon var lös och det fanns 6 andra hundar att välja på.

Okej, det där sista var kanske inte riktigt sant. Hon fick några tokryck då hon rusade omkring som en liten galning - sådär som hon gör när hon är trött och inte vill träna mer. Något varv tog hon dessutom förbi Bönan (ännu en welsh, som skulle gå fortsättningskurs efter oss). Men - hon kom på pipa och vi slutade på topp, så allt det och lite till är förlåtet (:

Att Kira (i vanliga fall) är fantastiskt duktig, har fin kontakt med mig och vill jobba har inget att göra med att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det beror på att jag lägger ner tid och energi på att bygga en relation genom att träna, leka och gosa med henne. Det är för att jag har letat i böcker, på internet, gått kurser och testat mig fram för att hitta det rätta sättet att träna just henne. Det är för att jag har jobbat för att vi ska få en fungerande kommunikation så att vi förstår varandra.

När det istället går dåligt och Kira inte gör som jag vill är det inte heller för att hon är en tik, en welsh, en dagslända eller en Göteborgare.

Det är för att jag inte varit tillräckligt tydlig och konsekvent. Det är för att jag har velat hoppa över steg och gått för fort fram. Det är för att jag inte läst hennes signaler rätt, för att jag inte förstått att hon är trött, har ont eller har alldeles för mycket snurrande hormoner för att kunna koncentrera sig. Det är för att jag inte gjort arbetet med mig tillräckligt roligt och belönande.

Även om det är frestande att säga att hon är hopplös på grund av vädret, den elektromagnetiska strålningen eller gudarnas nycker så är det i grund och botten så att anledningen till varför hon inte går fint i koppel när vi har sällskap av en annan hund är att jag inte har tränat henne i det.

Att ta ansvar kan vara både jobbigt och belönande ibland.

Jag är så less, irriterad och besviken - på mig själv.

När jag startade upp den här bloggen så var ju poängen att jag skulle kunna gå tillbaka och se på guldstjärnorna, liksom för att komma ihåg att Kira är fantastisk och att träningen går framåt - även om utvecklingen är allt annat än spikrak. Igår hade jag verkligen behövt lite hjälp för att minnas det, men har jag bloggat något de senaste veckorna när hon gjort allt jag bett henne om och mer? Nä...

Igår klafsade vi omkring på ett fält ute i Idala (verkligen landet!) för vår kurs i jaktlydnad/-samarbete (mer om det i ett guldstjärneinlägg som skall skrivas). Redan innan vi började med övningarna var jag medveten om att kontakten mellan mig och Kira var obefintlig - det enda som förenade oss var kopplet. Så när jag försökte få till en jaktfot tyckte hon att snöret mellan oss var en longeringslina och tittade på allt utom mig. Inkallningen fungerade bra, för att jag hade vett nog att inte chansa och bara gå 5 meter ifrån henne...

Sedan var det dags för apportering - vårt problembarn. Redan innan hade jag fel inställning. Jag kände ju att det var något som inte fungerade, så jag "visste" redan innan att det skulle gå åt pipsvängen och då blir det ju en självuppfyllande profetia.

Första gången hämtade Kira dummien, lämnade den någon meter ifrån mig men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Jag berömde, vilket tydligen var fel för att jag numera kan förvänta mig mer än så från henne. Jahapp.

Andra gången hämtade hon dummien och var på väg mot mig, men så riktigt såg jag hur en knapp trycktes in och hon släppte taget om allt som har med lydnad att göra. Först några tokrus med dummien, sedan släppte hon den för att istället rusa över till grannen och dennes hundgård. Hundskrället blev stendöv och ingen inkallningssignal i världen hade kunnat få henne att reagera - trots att pipan har fungerat klockrent senaste tiden.

Det sista vi gjorde för dagen var ett försök på reviering och apportering. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle göra och det gjorde inte Kira heller. Hon ville knappt lämna min sida - helt plötsligt var det fot som gällde :p Istället för hämta dummie så sprang hon över och hälsade på en annan grannhund. Ingen succé direkt. 

Hela vägen hem var jag sur och grinig. Dagens Kira var definitivt inte den Kira som jag är van vid att träna med. Jag kände att jag hade gjort fel hela dagen, att jag inte vetat vad hur jag skulle rätta till träningen och inte heller fått ett bra stöd av instruktören. Att jag dessutom hörde kommentarer från en annan kursdeltagare om Kiras beteende gjorde inte något bättre.

Det var först på kvällen igår som puckade jag lyckades inse vad som var problemet. Kira var otroligt jädra supertrött.

I torsdags kom min kära mor med ett plan från Luleå för att hälsa på och i fredags kom även min moster från Stockholm. Kira älskar ju människor så för henne var deras besök det som en enda lång fest. Men det var inte allt - min moster hade även med sig sin Kronos, en 4 år gammal dvärgschnauzerhane.

Kira gick alltså från en vardag som hon spenderar i lugn och ro med mig, till att spendera alla dygnets timmar tillsammans med en annan hund. Även om de kom överens och förmodligen tog det väldigt lugnt under den tid då de var ensamma så blev utspelade sig ett socialt skådespel varje kväll då samtliga mattar var närvarande. Kira försökte få igång Kronos i lek, Kronos såg till att sätta Kira på plats och det var en evig kamp om såväl mattarnas kärlek som tuggbenen. Trots att vi har ben utspridda över hela lägenheten så ville bägge ha det ben som den andra tuggade på...

Det är ju så uppenbart att vem som helst ser det, men trots att den logiska delen av mig visste att hon var trött gick det liksom inte in i huvudet på mig. Jag förväntade mig att Kira skulle prestera lika bra som hon brukar, när jag istället borde förstått att hon var en slutkörd hund som borde få beröm bara för att hon visste vad hon hette. 

Hela eftermiddagen igår stensov hon i vår säng. Idag har hon rört sig så pass att hon förflyttat sig från vår säng till gästsängen i kontoret, där jag sitter nu. Hon öppnar visserligen ett öga när jag går förbi, men mer än så är det inte.

Så jag är irriterad över att jag inte klarar av att förstå de mest uppenbara saker. Besviken för att jag inte justerade mina förväntningar. Less för att jag har för höga krav på såväl Kira som mig själv.

Sicken tur att jag får en ny chans redan nästa söndag.

Jag tror att Kira blir lite väl less mig ibland. Idag har jag tvingat stackarn att vara på trimbordet i flera timmar för frisering och det är inte alls populärt... Aldrig ser hon så olycklig ut som när jag jobbar med saxarna och att bli klippt i öronen är otroooligt obehagligt. När jag istället rycker örat så ser man hur hon börjar slappna av, hänga med huvudet och ögonen blir glansiga - mys! I vanliga fall brukar jag sitta på golvet med henne i famnen när jag rycker öronen, och sist tog det säkert tre minuter innan hon började snarka ;)

en otroligt olycklig hund - klippning alltså, vad är det bra för?

Jag är fortfarande väldigt långsam på det där med klippningen, men jag tycker ändå att resultatet blev helt okej den här gången - vi får se om det stämmer imorgon. För efter att inte varit på en enda utställning under hela sommaren så är det dags igen. Ikväll ska vi åka ner till Skåne för att imorgon testa lyckan på SKK:s utställning i Sofiero. Kritiken vi fick sist vi ställde ut i våras var ju mest att hon är lite för spinkig, men nu tycker jag allt att hon fått både mer muskler och päls (: Det här är också sista gången vi kan ställa henne i juniorklass, om inte ens två veckor passerar hon gränsen på 18 månader. Herregud, var det inte igår hon var 18 veckor?!