Jag är så less, irriterad och besviken - på mig själv.

När jag startade upp den här bloggen så var ju poängen att jag skulle kunna gå tillbaka och se på guldstjärnorna, liksom för att komma ihåg att Kira är fantastisk och att träningen går framåt - även om utvecklingen är allt annat än spikrak. Igår hade jag verkligen behövt lite hjälp för att minnas det, men har jag bloggat något de senaste veckorna när hon gjort allt jag bett henne om och mer? Nä...

Igår klafsade vi omkring på ett fält ute i Idala (verkligen landet!) för vår kurs i jaktlydnad/-samarbete (mer om det i ett guldstjärneinlägg som skall skrivas). Redan innan vi började med övningarna var jag medveten om att kontakten mellan mig och Kira var obefintlig - det enda som förenade oss var kopplet. Så när jag försökte få till en jaktfot tyckte hon att snöret mellan oss var en longeringslina och tittade på allt utom mig. Inkallningen fungerade bra, för att jag hade vett nog att inte chansa och bara gå 5 meter ifrån henne...

Sedan var det dags för apportering - vårt problembarn. Redan innan hade jag fel inställning. Jag kände ju att det var något som inte fungerade, så jag "visste" redan innan att det skulle gå åt pipsvängen och då blir det ju en självuppfyllande profetia.

Första gången hämtade Kira dummien, lämnade den någon meter ifrån mig men hon kom i alla fall tillbaka till mig. Jag berömde, vilket tydligen var fel för att jag numera kan förvänta mig mer än så från henne. Jahapp.

Andra gången hämtade hon dummien och var på väg mot mig, men så riktigt såg jag hur en knapp trycktes in och hon släppte taget om allt som har med lydnad att göra. Först några tokrus med dummien, sedan släppte hon den för att istället rusa över till grannen och dennes hundgård. Hundskrället blev stendöv och ingen inkallningssignal i världen hade kunnat få henne att reagera - trots att pipan har fungerat klockrent senaste tiden.

Det sista vi gjorde för dagen var ett försök på reviering och apportering. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle göra och det gjorde inte Kira heller. Hon ville knappt lämna min sida - helt plötsligt var det fot som gällde :p Istället för hämta dummie så sprang hon över och hälsade på en annan grannhund. Ingen succé direkt. 

Hela vägen hem var jag sur och grinig. Dagens Kira var definitivt inte den Kira som jag är van vid att träna med. Jag kände att jag hade gjort fel hela dagen, att jag inte vetat vad hur jag skulle rätta till träningen och inte heller fått ett bra stöd av instruktören. Att jag dessutom hörde kommentarer från en annan kursdeltagare om Kiras beteende gjorde inte något bättre.

Det var först på kvällen igår som puckade jag lyckades inse vad som var problemet. Kira var otroligt jädra supertrött.

I torsdags kom min kära mor med ett plan från Luleå för att hälsa på och i fredags kom även min moster från Stockholm. Kira älskar ju människor så för henne var deras besök det som en enda lång fest. Men det var inte allt - min moster hade även med sig sin Kronos, en 4 år gammal dvärgschnauzerhane.

Kira gick alltså från en vardag som hon spenderar i lugn och ro med mig, till att spendera alla dygnets timmar tillsammans med en annan hund. Även om de kom överens och förmodligen tog det väldigt lugnt under den tid då de var ensamma så blev utspelade sig ett socialt skådespel varje kväll då samtliga mattar var närvarande. Kira försökte få igång Kronos i lek, Kronos såg till att sätta Kira på plats och det var en evig kamp om såväl mattarnas kärlek som tuggbenen. Trots att vi har ben utspridda över hela lägenheten så ville bägge ha det ben som den andra tuggade på...

Det är ju så uppenbart att vem som helst ser det, men trots att den logiska delen av mig visste att hon var trött gick det liksom inte in i huvudet på mig. Jag förväntade mig att Kira skulle prestera lika bra som hon brukar, när jag istället borde förstått att hon var en slutkörd hund som borde få beröm bara för att hon visste vad hon hette. 

Hela eftermiddagen igår stensov hon i vår säng. Idag har hon rört sig så pass att hon förflyttat sig från vår säng till gästsängen i kontoret, där jag sitter nu. Hon öppnar visserligen ett öga när jag går förbi, men mer än så är det inte.

Så jag är irriterad över att jag inte klarar av att förstå de mest uppenbara saker. Besviken för att jag inte justerade mina förväntningar. Less för att jag har för höga krav på såväl Kira som mig själv.

Sicken tur att jag får en ny chans redan nästa söndag.

Jag tror att Kira blir lite väl less mig ibland. Idag har jag tvingat stackarn att vara på trimbordet i flera timmar för frisering och det är inte alls populärt... Aldrig ser hon så olycklig ut som när jag jobbar med saxarna och att bli klippt i öronen är otroooligt obehagligt. När jag istället rycker örat så ser man hur hon börjar slappna av, hänga med huvudet och ögonen blir glansiga - mys! I vanliga fall brukar jag sitta på golvet med henne i famnen när jag rycker öronen, och sist tog det säkert tre minuter innan hon började snarka ;)

en otroligt olycklig hund - klippning alltså, vad är det bra för?

Jag är fortfarande väldigt långsam på det där med klippningen, men jag tycker ändå att resultatet blev helt okej den här gången - vi får se om det stämmer imorgon. För efter att inte varit på en enda utställning under hela sommaren så är det dags igen. Ikväll ska vi åka ner till Skåne för att imorgon testa lyckan på SKK:s utställning i Sofiero. Kritiken vi fick sist vi ställde ut i våras var ju mest att hon är lite för spinkig, men nu tycker jag allt att hon fått både mer muskler och päls (: Det här är också sista gången vi kan ställa henne i juniorklass, om inte ens två veckor passerar hon gränsen på 18 månader. Herregud, var det inte igår hon var 18 veckor?!

Även om det inte alltid blir seriöst träning så är hundrastgården bra för att aktivera hundskrållans hjärnceller, för där finns det träd med godisbark och en massa utrymme för att träna trix (:

sniff-sniff-nom-sniff-nom-nom

  jag är en jättedöd hund, okej?! ge mig godis nu!

Iochmed vår flytt så har vi fått tillgång till en hundrastgård. Den är varken särskilt stor eller fin, men den ligger på ungefär 100 meters avstånd från vår port. Och det minimala avståndet innebär att jag kan släppa Kira i rastgården för att träna på varendaste liten kissrunda vi tar.

Det är helt fantastiskt, eftersom det fina stängslet som inhägnar oss drastskt minskar risken för utflykter på egen tass och det finns inget som dödar träningsglädjen som att halvvägs bli avbruten av att Kira bara ska jaga liiiite hare... Desstuom är det inte lika mycket av ett projekt att åka till en rymningsfri plats för att träna, så nu blir det massvis med korta träningsstunder, varje dag. Vem vet, någon gång kanske tillochmed inkallningen trillar på plats (:

Senaste tiden har vi jobbat väldigt mycket med pipan, för att få in inkallning och sitt på signal, framförallt att långt pip betyder sitt oavsett vad jag gör, och att flera korta pip betyder hit oavsett vad hon gör ;) Det har gått jättebra, med rätt belöning så fattar hon fort, och i nuläget verkar rätt belöning vara grisen.

Oh, denna gris. Det är en hysterisk liten pipgris som hon älskar, förmodligen mer än hon älskar mig, jojo och märgben tillsammans. Hon vill helst bära omkring den på alla promenader och att busa med den är grymt najs. Alltså, så fort hon kommer på inkallning så blir det bus med grisen, och numera kommer hon som ett skott.

Så vi tycker om denna hundrastgård och de framsteg som den ger oss, synd bara att våra grannar inte verkar vara riktigt lika förtjusta. För när vi tränar fylls luften av pipande både från mig och grisen. Och kort efter första pipet ekar sedan dunsarna av att grannarna stänger sina fönster.

Det händer sig ibland att allt hamnar på samma helg, som tillexempel en jaktkurshelg i Norrtälje, en i Örebro och en SSRK-utställning i Gustavsberg. Jag ville dra med mig Kira på allihop, men eftersom vi bara finns i varsitt exemplar bidde det jaktinternat i Norrtälje. Och ungefär nu borde vi vara påväg dit. Istället ligger Kira i soffan och jag sitter här med huvudvärk, halsont, nästäppa, feber och extrem butterhet.

Så nu när jag inte kan ta nya internatbilder tänkte jag visa upp bilderna från förra gången. Det finns inte många, med tanke på att jag var upptagen med att hålla koll på mitt egna hundskrälle, men ändå (:

massa fina welshar (:

carina med kelly (bägges päls glänser snyggt i solen ;)) och bakom snygge thaizon gömmer sig sofia

lisbeth kollar fågelintresset, som var stort hos de flesta - särskilt skoj (:

kira däremot var inte riktigt lika intresserad...

minstingen harry (10 månader just då) och mats

     och här är vi allesammans sista dagen

Oh, vad jag hade velat vara där igen! Det var fantastiskt att jobba tillsammans med Kira en hel helg och se sådana framsteg. Nu när vi ändå har hunnit tränat lite i sommar (trots lägenhetsköp och bilsemestrande) skulle det vara kul att få mer tips och veta vad vi ska jobba vidare med (inte för att jag inte jag inte redan är medveten om att det är apporteringen...). Men det kommer fler tillfällen, hoppas jag. Dessutom blir inte hösten jaktfri eftersom vi är anmälda till en kurs som ska gå under söndagarna framöver - yey!

Vem vet? Det kanske inte är helt fel att satsa på ett grundprov ändå? Jag upplever det som att Kira har blivit mindre skottberörd än vad hon var i våras (många promenader vid Sisjöns skjutbana), så nästa år kanske det ändå är värt att testa?

Jag ska bara krya på mig först...

Det började för flera veckor sedan. Helt plötsligt försvann alla mina favoritsaker. Så fort jag tänkte att jag ville ha min bäver eller min boll eller just det där benet som luktar sådär jättegott - då gömde matte undan det! Jag förstod inte alls vad som pågick och ännu mindre förstod jag när de gick in i en främmande lägenhet och började riva ner väggarna. Jag försökte säga åt dem att det är otroligt ouppfostrat att bara klampa in hos främmande sådär och förstöra deras hem, men eftersom de inte lyssnade fick jag tillslut ge upp.

 
Man hade kunnat tycka att det räckte så, men så en dag kom det en massa människor som TOG våra saker - allesammans! Mina ben och allt! Tror ni de där mattarna försökte ens protestera? Och de där ska man lita på i vått och torrt...

I och för sig så kom hittade ju mattarna igen benen sedan, allt var i den där konstiga lägenheterna där de hade rivit ner saker från väggarna. Men nu var det inte tapetsnö överallt - istället gick mattarna runt och klappade på väggarna och pratade om hur fint golv det var. Konstigt. Men jag antar att det är här vi ska bo framöver, för här är både min säng, min stora säng, min ännu större säng och min soffa.

Nu hade ju vilken vettig matte som helst insett att det är dags att chilla lite - sitta under träden och lukta på kissfläckarna ett tag. Istället packade de in alla mina ben i rujjan istället - det där hemska djuret på fyra hjul. Jag fick alltså inte sova i någon av mina sängar, istället sov vi i bilen. Och nog för att det är mysigt, men fyrhjuligt är inte fyrstjärnigt. Som tur var gjorde vi i alla fall roliga saker på dagarna. Eller. Relativt roliga. Vi tittade på stenåldershundar i Tanum:

I Strömstad hittade jag en landkrabba:

Och sedan, när vi åkte på sälsafari så upptäckte jag att jag är en skeppshund. Det måste vara mammas båtgener som lever upp - för havsvind i öronen är riktigt najs. Även om det var lite ont om sälar...

I Dalsland tittade vi på solnedgångar som matte tyckte var fantastiskt vackra:

Men jag var inte så jätteimponerad:

I Dalarna tittade vi på helvetesfallet och där fick jag bevisa att jag inte är det minsta höjdrädd. Till skillnad från tenshi-matte då, hon vågade knappt se på när jag och jojo-matte gick över bron och hon klamrade sig fast vid räckena för att själv våga...

  undrar om man kan bada...

Efter det hamnade vi helt plötsligt i Lappland. Där hände det något, matte och matte började prata om ringar och gift - jag förstod som vanligt ingenting. De verkade så glada över det där giftet, jag menar, det skulle ju inte jag vara.

Vi fortsatte vår resa via typ Sveriges alla vattendrag, men jag tror att de gjorde en miss för när vi var vid Döda fallet fanns det nästan inget vatten. Inte så imponerande. Framför allt inte särskilt törstsläckande. Sicken tur att man kan få glass då:

  den enkla vägen är för mesar

omnomnomnom

När klockan var mitt i natten var vi i Storforsen i Älvsbyn. Jag var så jättetrött när de släppte ut mig ur rujjan, men så fick jag titta på vattnet, bada och jaga sorkar (fick och fick...) - det var najs. Tenshi-matte var jätteglad, hon tycker tydligen om när det är sol på nätterna - som sagt, knasig!

Sedan var vi framme i Luleå, det var tydligen målet. Där träffade vi tenshi-mattes föräldrar och Maj-Doris, så då fick jag sällskap i min bur när vi åkte på utflykt. Och jojo-matte, jag vet att det står i min bruksanvisning att jag ska följa med på vilka äventyr som helst - men någon måtta får det ju vara!

Sedan var det dags att åka söderut igen och på vägen hann vi både klättra i Skuleberget och lämna rujjan till veterinären - men hon behövde bara justera tassarna lite, så det var ingen fara. Vi åkte vidare via Ockelbo och där spenderade vi hundra tusen åååår i Wij trädgårdar. Tenshi-matte tittade på allt och var så långsam, jag och jojo-matte fattade inte riktigt grejen... Men de hade gott vatten:

  När man klättrar i berg får man en jättelång tunga, då är det gott med rosenvatten

Efter det stannade vi till hos Jens och Oliver i Uppsala. Jens är hur bra som helst, han hade köpt ostbågar bara till mig! Oliver däremot är inte så sällskaplig. Jag försökte visa hur snäll jag är, men han var inte alls intresserad av mig förän jag fick ett snöre i svansen...

I Stockholm var vi ute på Ljusterö och hälsade på jojo-mattes pappa och syster. Ljusterö är typ världens bästa ställe för där får man vara helt fri och nosa precis överallt. Dessutom kan man bada och jag tog mina första frivilliga simtag. Tydligen var de inte så snygga, men jag kommer lära mig det också. Dessutom hade jag inte tid att tänka på tekniken - jag var ju tvungen att rädda matte!

Dagen efter följde vi med jojo-mattes syster och mamma till Birka. Dessutom tog vi med oss tenshi-mattes vän Harriet som hon har känt ända sedan de var valpar. Det var tydligen Harriet som fick tenshi-matte att förstå hur bra det är med welshar - så det är tack vare henne som jag har världens mest matthetsframkallande mattar. Men jag tycker om dem ändå, även om de hindrar mig när jag försöker hälsa på fåren:

jag hade ju tillochmed lagt mig ner, precis som man ska göra när man är snäll och ofarlig. fårvalpen trodde mig inte...

Efter alla de här äventyren var det väldigt skönt att vara påväg hem igen, men på vägen hade vi ett sista stopp: hemma hos syrran, mamma, mormor, mormorsbror och uppfödar-Pia! Det var hur kul som helst, även om mormor bara var sträng och syrran lekte lite för tufft för mig... När vi kommit såhär långt var nog mattarna också trötta, för de tog inte en enda bild på oss. Men jag lovar att vi hade kul!

Nu har jag varit hemma ett tag och njutit ordentligt av alla mina sängar. Men under hösten så kommer jag nog inte få ligga i den särskilt mycket ändå. Det mumlas om jaktinternat, utställningar och kurser i jakt och rallylydnad. Livet med mattarna kanske inte är så tokigt ändå (:

Så hur gick det med utförandet av den där veckoplaneringen då? Tja, ganska bra ändå.

Vi har jobbat på med sittandet på pipsignal, jag har haft pipan hängande runt halsen och nog drivit grannarna till vansinne med tjutandet i tid och otid. Kira har fattat grejen ändå, att det är sitt som gäller, men det fungerar inte riktigt på avstånd. Då vill hon först komma fram till mig och sen sitta - som för att göra det lättare för mig att efteråt ge henne godis för prestationen ;)

Sedan har vi försökt klicka fram lite trix, men Kira har varit så otroligt seg den senaste tiden. Så fort hon inte förstår så lägger hon sig ner och bara tittar på mig, istället för att försöka igen eller ens bli frustrerad och skälla på mig. Överhuvudtaget så sover hon väldigt mycket. När jag stiger upp från kontorsstolen så brukar hon i vanliga fall direkt studsa upp för att se vad man ska hitta på för något spännande, nu kan jag eventuellt få ett lyft huvud (om hon inte är kissnödig) :p

Vi började nästan bli oroliga, för hon har betett sig rätt udda, tills vi kom på att hon trots allt borde löpa när som helst nu. Med största sannolikhet är det lite PMS som gör att hon helst bara vill sova sig igenom dagarna och eftersom vi bägge är mattar så förstår vi ju känslan ;)

  men att rulla runt i gräset är gött, pms eller ej

Den här veckans plan är att få igenom i huvudet att pipan även betyder sitt på avstånd och så ska vi lägga några spår under långledigheten (:

Veckans träning börjar helt klart bra - strålande solsken och en hund som fattade! (:

Vi gick till en gräsäng som ligger i närheten där vi först värmde upp (jag kommer ihåg läxan från jakthelgen - alltid värma upp!) med lite små trix för att fånga uppmärksamheten. Sedan gick Kira fint brevid och samtidigt som jag blåste lång pipsignal tog jag ett steg framåt och visade "sitt"-tecken med handen. Vi har ju gjort detta förr, så det var inga problem, men när jag tog bort handsignalen så blev hon förvirrad.

Första gången efter att jag tagit bort handsignalen fick jag sätta henne ner, med en hand på rumpan. Andra gången gick det fruktansvärt långsamt, men hon satte sig själv. Tredje gången kom jag på att jag hade klickern i fickan och när hon satte sig efter pipan fick hon klick och godis. Det gjorde att till fjärde försöket så hade poletten klickats ner och hon satte sig fort som attan (:

Vi gjorde också lite stadgeövningar då hon satt ner och jag kastade dummies omkring henne. Första gången ville hon jaga efter, sedan var det inget konstigt alls. Hon satt till och med kvar när vi fick en oplanerad störning i form av en hund som gick förbi på någon meters avstånd, även om det ryckte i hela henne för att hon ville rusa fram och hälsa :p

Det är när det går såhär bra som jag har lite svårigheter - för jag vill stressa vidare alldeles för fort. De här övningarna är ju från jaktinternatet och då gick vi väldigt fort framåt för att vi skulle få testa så många övningar som möjligt. När jag tränar så tycker jag ofta att "men det här går ju bra, så kan vi göra det svårare" ända tills Kira själv visar att hon är trött - genom att sticka ifrån mig eller helt enkelt stänga mig ute. Och vips så har jag solkat ner en guldstjärna.

Men inte idag! Idag var både Kira och jag värda en guldstjärna. Kira för att hon är bäst, jag för att jag inte förstörde träningen för henne ;)