Eftersom min syster idag flytt landet för att spendera en vecka i Paris (stackars hon, tvingas stå ut med fransmän, sicket öde) har vi tillfälligt utökat familjen med ytterligare fyra tassar. Dessa tassar tillhör Hallon, som är en sibirisk katt och Kira kunde inte vara lyckligare över sällskapet. Kira har varit kär i Hallon ända sedan de träffades första gången, när Kira bara var en 9-veckors plutt. Dessvärre är det lite problem med översättningen dem emellan. Kira försöker bjuda in till lek på hundars vis medan Hallon försöker avvisa Kiras inviter på katters vis och sedan när inte det fungerar så försöker kattstackarn springa därifrån, men enligt Kira är ju det en inbjudan till att leka ta fatt. Det kanske inte är så konstigt att det blir missuppfattningar när ena arten hälsar med huvudet och den andra med rumpan...

vid det första mötet var det något av en lögn att få dem på bild tillsammans, men Kira fick iallafall vara i Hallons bur

Hallon har alltså hitills, precis som de flesta andra vuxna djur, tyckt att Kira är galet jobbig och påträngande. Men i och med att Kira blir äldre så har hon faktiskt blivit lugnare. Hon verkar numera förstå att den där katten inte har något vidare intresse av att busa med henne, men om hon håller sig lugn så kan hon i alla fall få nosa ordentligt på kattan. Och när jag vaknade i morse hade jag sällskap av inte bara fyra, utan åtta snarkande tassar - ett djur på varsin sida om mina ben. Jag hoppas att det fortsätter så, för om Kira envisas med kattjakten så kommer vi nog dels bli tvugna att plåstra om rivsår på hennes nos, samt ha ett minskat antal hela blomkrukor i lägenheten när Hallon väl åker hem igen.

Igår gjorde jag ett försök att lita på Kira. Eller snarare låtsas lita på Kira. Jag resonerar som så att om vi aldrig övar på att ha henne lös så kommer hon aldrig kunna vara lös. Det hela gick sådär.

Vi skulle bara sträckan från bilen till tappuppgången, ungefär 10 meter (om man tar i lite). Hon följde så fint till att börja med, problemet uppkom när ett pensionärspar började prata med mig. Eftersom jag pratade med dem så tyckte Kira att det måste vara okej för henne att hälsa på dem och om det är okej att hälsa på pensionärer så måste det vara okej att sticka ifrån mig helt och hållet. Jag tyckte inte att det var okej alls, så jag tog i med avgrundsrösten och vrålade så att det ekade mellan husväggarna.

Det är första gången sedan vi kom hem från Norrtälje som jag behövt använda mig av avgrundsvrålet och hon verkade återigen bli såpass chockad att hon stannade och kom direkt på inkallning. Jag tror att Kira kanske var tvungen att testa om det gick att göra precis som hon vill nu när det ändå var ett tag sedan vi var på internatet, men det visade sig att matte kan bli arg även i Göteborg. Så det verkade fungera, det där med att upplysa henne om att det där är fel, för när jag säger till så kommer hon som sagt direkt.

Synd bara att det inte verkar hindra henne från att sticka iväg från första början.

För hon försvann iväg igen på kvällen. Och igen idag. Jag intalar mig själv att det hormoner, att det blir bättre och i nuläget ska jag vara extra noga med att se till att jag inte släpper kopplet en millisekund, för att hon inte ska förstärka beteendet ytterligare. Helt enkelt vänta lite och se vad som händer. Sluta rusa framåt och sätta Kira i situationer där jag nästan vet att hon kommer misslyckas. Öva upp mitt tålamod. Och googla träningsidéer.

Jag älskar min matte, hon är en av de bästa sakerna som finns här i världen (även om jag inte alltid prioriterar henne över typ... harar och leverpastej) men ibland undrar jag om hon verkligen älskar mig.

Det är nämligen så att hon får för sig sådana dumheter ibland. Först ser hon till att jag hamnar i det där badkaret och så blöter hon ner hela mig, ibland blir det dessutom vatten i öronen, usch! Och sen blir det lödder i pälsen, ja till och med i rumpan - ingen respekt för min integritet här inte! Hon hävdar att det är för att jag är smutsig, men det vet ju alla att en welsh ska ha fläckar! Dessutom så har jag minsann tvättat mig själv ända sedan jag flyttade hemifrån, sådetså. 

not a happy camper

När matte tvättar mig så brukar jag iallafall se till att hämnas genom att duscha henne också. Jag brukar med flit låta bli att skaka mig i badkaret och så väntar jag så länge tills hon ger upp och lyfter ur mig ändå. Då ser jag till att skaka mig i hallen istället så att allt blir blött, inklusive matte - hah!

Men det finns faktiskt bra saker med duschen, för blir man blöt så blir man också torkad efteråt. Då, när jag ligger på rygg i mattes famn och blir gnuggad med handduken så brukar jag se till att grymta lite, så att hon vet att jag gillar det (: Jag fattar inte att jag brukade sprattla som en tok när jag var liten valpbebis, det är ju hur mysigt som helst! Jo, under torkmyset så brukar jag ändå känna att matte kanske är rätt snäll ändå...

...tills det är dags att komma upp på bordet.

För då kommer saxarna fram och det klipps och det putsas och ingen päls får jag ha kvar, jag som knappt har någon ens till att börja med. Inte ens öronen får vara ifred, hon står där och rycker i eeeevigheter... Dumma matte rycker säkert alldeles för mycket, jag såg minsann i spegeln att jag hade en fläck på vänsterörat som nästan såg kal ut! Kala fläckar hos en tonåring, ska det verkligen vara på detta viset?!

Jag undrar verkligen varför hon gör såhär mot mig, lite då och då hör jag henne muttra något om att "undrar om Pia godkänner det här" och förstår inte alls vad hon menar. Pia skulle nog aaaldrig göra såhär mot mig, hon är bara snäll och är också med på min topplista över tvåbentingar. Jag börjar undra om det har något att göra med de där andra människorna som brukar titta på mig när jag springer runt med matte och en massa andra hundar i en ring... Hmm... Näääh! Det är ju skoj, så där finns nog inget samband!

Det är iallafall skönt när det är över. Och jag måste nog erkänna att matte kanske börjar bli bättre på det där saxandet, för nog blir jag ju rackarns snygg ändå?

ser ni hur jag försöker drömma mig bort?   

Vifft och hej!

/Kira

Det här har alltså varit utställningsdag nummer två. Vi åkte iväg från Skövde ohyggligt tidigt, som tur var så körde jojo för jag var definitivt inte vaken, och var framme vid Lidköping arena i tillräckligt god tid för att installera oss ringside där Nina hade tagit plats. Kira var helt klart stressad, för i och med att det här var en officiell SKK-utställning så var det också av en helt annan storleksordning än det var i Skövde igår. Det var fullt med folk och hundar, ljudnivån var inte alls kul men framför allt så insåg jag hur bortskämda vi är med my dog.

Den enda andra stora utställningen som vi varit på är ju just my dog, där vi ställde nu i januari, och jag trodde att det alltid fungerade på det sättet. Nope. Här var det en smula kaos vid ingången och veterinärbesiktningen, det var flera som köade för att komma in som inte förstått att man först var tvungen att hitta en funktionär för att kolla intygen, och alltså var tvungen att vända. För det fanns ingen information, mest bara galet mycket folk som skulle åt alla håll samtidigt...

Hursomhelst, vi tog oss in tillslut och kunde kika på de andra welsharna som ställdes innan vår klass. Det var när vi såg flera hundar halka omkring på betonggolvet som jag förstod precis hur trevligt det är med mattor - som återigen finns på my dog... Det var flera vurpor vilket gjorde mig nervös, det sista jag vill är ju att Kira ska bli skadad för att vi ställer ut henne. Jag försökte massera henne så att hon iallafall skulle få lite blod i musklerna, mycket annat fanns det inte plats till, och sen var det dags.

Återigen så tycker jag verkligen att Kira är jätteduktig i ringen, men matte det är värre med... Jag undvek visserligen att halka eller snava över mina egna fötter, men istället lyckades jag tappa kopplet. Som tur var ville inte Kira någonstans just då utan väntade snällt tills jag samlat ihop mig själv och spillrorna av min självkänsla ;) Vi tog oss iallafall igenom det, Kira med konstant viftande svans och jag med svettiga handflator :p Domarens (Nina Karlsdotter, som var trevlig och effektiv) utlåtande blev very good och:

"Välformat huvud från profil. Bra läpp. Bra ögon och öron, fin hals. Aningen överbyggd rygglinje. Något avfallande kors. Bra svans. Kanske något flat i bröstkorg. Passande benstomme, fötterna OK. Tillräckl. vinklad fram, lite knappt bak. Bra steg från sidan, ngt ostabilt bakifrån och framifrån. Fin päls."

Jag kan säga att det tog en bra stund innan jag lyckades dechiffrera sekreterarens handstil och det var väldans bra att Agnetha var där så att hon kunde tolka vad som menades... (: Här kom kritiken kring rörelserna som jag väntade mig igår, att hon är lite instabil, men äh! Att hon är hög över ryggen var nytt, men eftersom nog samtliga av hennes syskon (inklusive Smilla som fick höra samma även idag) har fått höra det är det nog inte så konstigt. Återigen, hon ska växa till sig, men det fanns många fina saker i den kritiken, very good är något att vara nöjd med och hon är ju alltid BIF (best in family) ^^

Snyggast idag enligt domaren var Welford's Convent Garden (BIR) och Don's Carl-Jan (BIM). Av tre dagsländor bidde det i slutändan tre stycken very good, men det jag är mest nöjd över från dagen är faktiskt att Kira lade sig i sin bur och stensov. Även när jag öppnade i taket så ville hon bara bli kliad bakom örat en kort stund för att sedan sova vidare. Utställningar är verkligen miljöträning som heter duga! Högt upp på listan kommer också att Agnetha sa att Kiras öron var snygga - woop! Det gäller att sätta sina egna mål och hitta sina egna guldstjärnor (:

  det där blurret är Agnetha och Maja (Dagsländans Skrållan) - de är mycket snyggare när de har skärpa... ;)

Igår kväll efter en halv evighet av fixade och trixande för att göra bilen rymningssäker körde vi iväg till Skövde. Mitt i natten var vi framme vid en rastplats där vi gjorde bilen sovvänlig genom att fälla säten och bädda med madrass, täcke och kuddar. Det hela var tänkt som en testnatt inför den stora bilsemestern och det var över förväntan. Riktigt mysigt, om än väldigt trångt, särskilt med hunden som i sina försök att hitta en bra sovställning rätt ofta lyckades lägga sig på våra ansikten (olycka eller överlagt mordförsök?). Förhoppningsvis så resulterade natten i att Kira förstår att bilen är en helt okej plats där man kan sova utan att behöva vara beredd på världens undergång (hon gillar som sagt inte bilen).

Idag var det dags för WSSK Open show i strålande solsken. Man tycker att efter 23 fräkniga år på jorden så borde jag ha lärt mig att spf35 ska finnas med på varenda packlista jag skriver, men icket. Hunden saknar nästan aldrig något, men vi tvåbentingar försummas ofta... Alltså har jag en ny hudfärg och ser ut som en inverterad tvättbjörn i ansiktet efter solglasögonen - schnyggt!

   vårt lilla dagsländanläger

Men nu var det ju inte min solbränna bloggen skulle handla om, utan hunden. Totalt ställdes 31 welshar och det var 6 andra tikar i juniorklass tillsammans med Kira, en av dem var syrran Smilla. Jag tycker att hon var superduktig i ringen, visade sig från sin bästa sida men det bidde ingen placering om än rätt trevlig kritik.

"Tik som ger ett ungdomligt intryck. Bra noslängd o skalle, bra halslängd, ganska lång i sitt ländparti, balanserade vinklar. ännu ganska outveckl. bröstkorg. Rör sig balanserat m. önskar mer aktivitet i steget. Vack. färg o päls. Trevl. temp."

Att hon är en sparris visste vi ju redan och länden rättar nog också till sig när hon biffar på sig. Att hon inte sa mer om rörelserna måste ju vara ett tecken på att det blivit bättre sen januari, för på my dog var hon tydligen instabil bakifrån.

   frihet! dagsländas houdini tar sig ut ännu en gång!

Hursomhelst så är det bara för henne att växa på sig och för mig att öva på handlingen - det fanns många duktiga att titta på idag. Bland annat en tjej som visade för heddychlon (som det gick riktigt bra för idag), så snyggt arbete i ringen! Och hundarna var såklart väldans snygga i sig självt, stort grattis till Don's Timmy Tomsson som tog BIS och Heddychlons Astrid som blev BIM.

Nu är det dags att ta en kall dusch för att kyla huden och sova (på hotell denna natten) så att vi orkar med SKK utställningen i Lidköping imorgon.

  galet trötta gnuer

Efter den galet utmattande jaktinternatshelgen har Kira fått massvis med påtvingad vila, särskilt eftersom vi idag ska åka iväg igen på utställningshelg. Därför fick hon vara hemma även igår medan jag for på roligheter - för man kan ju inte missa ett agilitytillfälle.

Agilitytorsdagarna fortsätter alltså men numera är vi inte bara mesiga nybörjare utan vi går minsann i fortsättningskursen - jojomänsan, fint som snus (sedan att skillnaderna är marginella är något vi kan ignorera för stunden). Hursomhelst så var det bakomsbyten och kontaktfält som gällde, så nu är det bara att snickra ihop en liten filtklädd bräda för att öva i vardagsrummet. Det är lite synd bara att jag inte fick en bild på Pia när hon visade principen för kontaktfält, hon har sådan härlig inlevelse ;)

  mobilkamera inomhus fungerar inge vidare, men man ser iallafall att det är Saga, Cilla och Halo som övar kontaktfält

Utöver alla övningar så har jag fått ett helt nytt sätt att träna hund, jag har faktiskt börjat ställa krav på Kira. På kvällen efter första träningspasset var jag mycket skeptisk. Från att bara ha tränat med/varit på kurser som använt sig av positiv förstärkning så befann jag mig plötsligt på ett fält omgiven av rytande mattar som ryckte i kopplet - det var något av en chock. Jag funderade på saken över natten och bestämde mig för att när jag nu var där kunde jag testa andra metoder så länge de kändes bra för mig och de inte skulle skada min hund eller vår relation. Så när Kira bestämde sig för att sticka ifrån mig på egen tass fick hon helt plötsligt höra ett avgrundsvrål som jag inte visste att jag hade i mig - och inte hon heller. Hon blev minst sagt förvånad, vände sig om för att stirra på mig och när jag då kallade in henne så verkade hon för chockad för att göra något annat än att komma :p

Nu när jag tänker på det så är det som att jag först nu fått Kira att förstå att vissa saker hon gör inte är uppskattat, för tidigare har hon aldrig fått någon tillsägelse utan vi har bara ignorerat det felaktiga beteendet. Jag tror att det har varit helt rätt hittills, hon har varit en skruttig valp och då ska inte hela livet bestå av en massa nej. Hur ska hon då våga pröva saker, om hon hela tiden väntar på en utskällning? Men nu, om man tar inkallningen som exempel, så räcker det inte att vara en skitroligt matte för att få henne att vilja komma. Hela världen är hennes belöning, så fort hon har rusat ifrån oss så behöver hon bara lukta på något för att hon ska känna att det var positivt för henne att ge sig av - och det är svårt att konkurrera med. När jag nu faktiskt sa åt henne att det där inte är okej så fick hon för första gången en konsekvens av att hon stack - det var inte bara roligt. Istället blev det jättekul att komma till mig för då blev jag så glad på henne.

Jag vill fortfarande inte bli en sådan matte som bara skriker och gormar på sin hund, jag tror/vet att positiv förstärkning är ett otroligt bra sätt att träna och att det räcker långt. Jag vill inte att hon ska få höra ett enda nej på agilityplanen, när vi övar våra fåniga trick eller rallylydnad – det ska bara vara roligt och lustfyllt. Men nu har hon blivit så gammal att hon är redo för gränser också och en tillrättavisning som innebär något annat än bara frånvaro av beröm. Samtidigt får jag inte heller under korrigeringsträningen glömma bort att berömma – för vem tusan vill jobba om det bästa man kan få är en frånvaro av skäll?

Förövrigt så har jaktinternatet även inneburit ett gäng med jobbiga uppvaknanden. Bland annat så har vi varit alldeles för dåliga på att träna ensamhet. Kira klarar sig alldeles utmärkt själv i lägenheten men så fort hon var ensam i bilen, i buren eller på rummet så förvandlades hon till en utbrytardrottning. Vad jag än försökte spärra in henne med så var hon ute inom 10 minuter - imponerande men inte särskilt praktiskt. Det måste vi verkligen skärpa oss med, så en korkskruvskoppelhållare har införskaffats så att vi kan öva på alla möjliga platser.

...inte för att hon inte försöker ta sig lös från den med: