Jag läste i WelshNytt där matten till årets Allroundwelsh pratade om hur hon tränade sin hund och precis som hon (och många andra welshägare antar jag) har jag märkt att det inte fungerar att nöta in moment genom att upprepa dem flera gånger i rad. Första gången är rolig, andra och tredje också, men efter ett tag så börjar Kira undra om jag har hakat upp mig och ser alltså till att själv hitta på något roligt att göra. Inte allt för sällan innebär det att jaga harar...

Så idag testade jag köra tre trick gånger tre - slalomingångar, snurra och svimma (alltså ligga på sida) och varvade med att busa, gosa och tugga lite på en pinne (hon, inte jag). Trots att hon var rörelsehindrad av skon, vi var utomhus där det blåste och folk gick förbi hade hon jättefint fokus på mig - yey! Och när hon efter en stunds tråkpaus gick bort och nosade någon annanstans var hon nästan direkt vid min sida när jag ville börja igen - yey! Dessutom fick vi till några supersnygga slalomingångar då jag inte behövde visa in henne alls - yey!

Guldstjärna!

Efter Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången har vi haft en otroligt lugn och tråkig vecka. Vilket nog var välbehövligt för både henne och mig, egentligen. Luften gick lite ur mig när hundskrället gick och skadade sig så att jag inte kunde öva på det jag hade planerat. Så hon fick sig en avstressningsvecka och jag fick tid att få leta motivation, och igår kom den tillbaka.

Vi var på agilitykurs på hundens hus med Kiras syskon, halvsyskon och uppfödar-Pia som instruktör - och det är så jäklarns roligt att det är nog omöjligt att inte få tillbaka hundträningslusten (: Även Kira hade galet roligt, med allt vett utfluget genom öronen... Alltså, hon har trivts ganska bra med att ha en lugn vecka, det har mest varit typ "jaha, ska vi ligga i soffan? det är okej, men då måste du klia mig på magen" och så har hon varit ganska nöjd med livet. Men igår så såg man all den energi som hon ackumulerat.

Hon och jag skulle börja med att öva slalom, men istället så rusade hon till tunneln och sprang igenom den. Tillbaka till slalomen, men återigen så drogs hon till tunneln och sprang igenom den fram och tillbaka, fram och tillbaka - jag tror att hon har hittat sin favorit. I det läget är det rätt skönt att le och sucka åt knashunden istället för att bli irriterad. Jag hoppas bara att resten av kursdeltagarna har tålamod med oss... :p

Eftersom hon fortfarande har trasig tass så blev det inte så jättemycket övat för oss två, men det var väldigt kul att titta på när de andra handlar sina hundar och vilken skillnad handlerns agerande gör för hunden. Bara att lyckas släppa hunden för ett hinder i exakt rätt tillfälle gör jättestor skillnad för hur hunden tar dem, men det är svårt! När hunden tittar höger-vänster-på en annan hund-på hindret-i taket-händer det något ute? så är det inte helt lätt att träffa in den millisekund då de har fokus framåt. Men när det blev rätt så gjorde det att en hund som tidigare varit rätt omotiverad och tyckt att "jaja, jag kan väl hoppa om du nu så gärna vill det" helt plötsligt flög över hindrena. Även om jag hela tiden vetat att om min och Kiras träning inte fungerar så är det med största sannolikhet mitt fel, så är det ändå en aha-upplevelse att se det så tydligt - när matte/husse gör rätt, gör hunden rätt (och när matte har roligt har hunden roligt). Så därav motivationen - nu vill jag komma igång med träningen så att jag kan lära mig hur jag ska göra för att Kira ska göra rätt och ha så roligt som möjligt under tiden!

En annan motivationshöjare är att hon trots spattigheten får en guldstjärna för gårdagen. Medan vi var i paus så passade jag på att göra lite småövningar för att hon skulle fatta att det var vi två som skulle jobba ihop. Bara lite enkla sitt, ligg, surikat, snurra och så vidare, men det som var roligt var att hon hade sånt enormt fokus på mig. Detta trots att det var 5 andra welshar i lokalen som sprang runt, samt tillhörande mattar/husse som peppade och hejade på. En liten grej kan tyckas, men andra hundar är det värsta störningsmomentet som finns och det var en sådan enorm skillnad från när vi tidigare har gått kurs (då matte inte alls varit intressant).

Så nu ska vi ut i solen och öva lite slalomingångar (:

Igår kväll upptäckte jag att hundskrället låg och slickade på sin trasiga tass, visserligen utanpå sockan, men så pass att jag blev tvungen att rengöra det hela. Inte roligt för någon av oss, Kira ville inte alls vara med utan kämpade emot – gjorde ju ont. När det tillslut var klart satt jag och kliade på henne en stund för att visa att jag faktiskt kan vara snäll istället för att bara göra henne illa. Då började hon tvätta min fot, liksom för att säga att det är okej, vi är fortfarande vänner (:

Alternativt att jag borde tvätta fötterna oftare. 

Innan Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången fick vi bevisat att bara för att något har fungerat superbra en gång så betyder det inte att det kommer gå fler gånger. Vi tänkte köra lite slalomingångar och dubbelhopp på innergården. Kira gjorde mycket riktigt några slalomingångar, men istället för att hoppa så stack hon in bland buskarna och jagade hare. Skallen av lycka när hon hittade haren var definitivt något extra. Sen kan man ju undra vad för jakthund det kommer bli av henne med tanke på att hon sprang omkring och letade i samma hörn av gården trots att haren stuckit långt bort för längesedan, utan att hon märkte det...

Efter en alldels för lång stund så lyckades vi få tag på henne och skulle bara köra ett hopp så att hon skulle fatta att hinder betyder hoppa, inte sticka och jaga. Och den här gången hoppade hon, men istället för att ta två steg fram till skålen för gotta så belönade hon sig själv genom att tvärvända i samma sekund som tassarna nuddade marken och in bland buskarna igen.

Så istället för en trevlig agilityträning hade vi en tokig hund som rände runt på gården, hela tiden på lagom avstånd till oss, medan grannarna samlades på sina balkonger för att titta på showen. Det dumma är att i det läget så vill jag inte ropa på henne och försöka fånga henne, för det gör ju bara det hela ännu roligare, men... Med alla grannar på första parkett så känner man pressen att liksom visa att man faktiskt försöker få tag på skrället och inte låter henne springa fritt. Så för grannarnas skull tjatar vi sönder våra inkallningskommandon, som inte fungerar särskilt bra ens från början - så onödigt! Grannarna har ju faktiskt inget med vår hunduppfostran att göra...

Aja, det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på, jag vet att när man utökar familjen med en welsh bör man utöka sin egen humor också (: Och det gick ju bra, vi till tag på henne och gick in, annars hade ju Den Blodiga Kloincidenten i Trappuppgången aldrig skett...

Onsdag: svart vetflex med dödskallar - 29 kr, apoteket

  "nä, hörru... du tänker inte ta mitt ben va?"

Torsdag: tratt - 50 kr, veterinären

   en ledsen parabolantenn

Lördag: röd strumpa - h&m

             svart vetflex med dödskallar - 25 kr, apoteket

"måste du verkligen dokumentera mitt elände?"

Vår lilla skrutt verkar vara en smula otursförföljd för tillfället. Sen hjälper det inte att man kombinerar den oturen med en dålig impulskontroll för då händer det att man kan försöka sig på att springa ut genom stängda dörrar.

I onsdags så spenderade hon en bra stund på innergården jagandes efter en hare medan vi jagade efter henne. Harjakt är ju bland det bästa man kan göra enligt Kira, så hon var inte alls nöjd när vi fångat henne och släppte lös henne i trappupptången för att gå in. Haren fanns ju kvar där ute! Planen blev alltså rusa ut igen genom den andra ytterdörren som leder ut till innergården och hararnas förlovade land. Enda problemet var att dörren var stängd. Hon gjorde ett superryck och kastade hela tyngden mot dörren, så att den faktiskt öppnades lite. Men sen föll den igen och klämde hennes tass.

(Jupp, jag är medveten om att hon nog inte är den smartaste valpen i kullen... Men enligt uppfödar-Pia är det bara en welsh som får för sig att göra något sådant, så hon kanske inte är så långt under welshars intelligenskurva ändå ;))

Med en klo för lite och alldeles för mycket blod på utsidan fick hon sitta i badkaret med jojo medan jag ringde veterinärer. Självklart var detta tvunget att ske den dag då husdjurshälsan inte har öppet sent och personen jag pratade med på blå stjärnan var definitivt inte till någon hjälp. Till sist så kom vi fram till att det inte fanns så mycket att göra då, utan vi bandagerade så gott det gick.

Dagen efter var det vi som inte riktigt tänkte efter. Hon fick frukost innan jag fick tag på veterinären och när jag pratade med dem så upplyste de mig att de kanske skulle vara tvugna att söva henne för att plocka bort eventuella rester av klokapseln. Det går inte att söva med mat i magen på hunden, så alltihop blev skjutet på tills fredagen.

Idag har vi alltså varit in på husdjurshälsan igen. Och även om det är trevligt så är det inte ett gott tecken att de känner igen och vet vad Kira heter... Som tur var så behövde hon inte sövas, men en spruta lugnande blev det för att hon skulle låta veterinären gräva runt i såret med en tång - ganska så förståeligt. Hela klon hade åkt bort det blev bara en omläggning och så en spruta för att väcka henne igen. Det första som vaknade var den viftande svansen. Sen misslyckades hon med att hålla upp huvudet så hon dök med nosen i golvet, jag var tvungen att rätta till det så att hon skulle få luft ;)

en drogad sparris

Nu är det bara för henne att läka tassen med hjälp av antibiotika, smärtstillande och andra sårvårdsprodukter för 900 kr. Exlusive veterinärkostnad. Det finns de som tycker att det är dyrt att köpa hunden - hahahaha, jag skrattar er rakt upp i ansiktet! Men huvudsaken är ju att vår lilla gris mår bra och är glad, trots sitt röda tassbandage (:

Jag tror att det bästa rådet vi någonsin har fått, fick vi när vi gick valpkurs och just då höll på att stånga oss blodiga mot väggen som bestod av koppelträning. Det fungerade verkligen inte, Kira hade ingen som helst lust att gå fint brevid oss när hon istället kunde dra, slita, hänga sig i kopplet, snurra tusen varv runt våra ben och så vidare. Det höll på att göra mig galen, vissa stunder började jag fila på blocketannonsen i huvudet ("fantastiskt hund med egen vilja som vet var hon vill här i världen").

Hursomhelst. Vi frågade instruktören om råd och hon tyckte bland annat att vi kunde ha en sele för när vi inte orkar, så får hon dra hur mycket hon vill i den.

Say what?! Är det okej att inte alltid orka träna? Att inte alltid vara en perfekt matte som gör allt rätt? Det låter kanske inte så jäkla revolutionerande, men mitt huvud satt det något som sa att om vi inte gör allt rätt nu så kommer hon bli förstörd för resten av livet (terapi nästa?). Men när hundinstruktören sa att man får vara trött och irriterad på sin ögonsten, så blev det genast mycket lättare att vara hundägare.

För ärligt talat. Jag är så glad att vi har skaffat oss Kira, jag kan inte komma på något bättre sätt att spendera 10.000 kronor och hon gör mig så glad och lycklig och sänker säkert mitt blodtryck också. Men ibland kan hon vara fan så irriterande.

Förövrigt kan hon numera gå fint i koppel (:

Ikväll har jag varit på en föreläsning om akutsjukvård för hundar. Det var intressant och väldigt många bra saker att kunna, men jojo hade kanske varit bättre än jag på att hantera informationen. För det var historier om 10 cm pinnar i ögonen, vildsvin som spetsat hundar på sina betar och vad hundskrället än äter kan du vara säker på att det är farligt för henne.

Så hädanefter vidtas försiktighetsåtgärder. Det är inte det att Kira inte kommer få gå ut med, det vore ju extremt taskigt av oss, men världen där ute kan vara farlig och då bör man skydda sig.

skyddsglasögon, silvertejp, bubbelplast och en hjälm på det