Planering var det!

Den här veckan ska jag jobba på att få in sitt på pipa ordentligt, och dessutom stadga i sittandet. Detta jobbade vi med på jaktinternatet, så jag har övningarna - nu är det bara dags att använda dem.

Dessutom har jag jättelänge velat lära henne kommandot "skämmes ta mig faan", på bred norrländska. Vi får se om det går :D

Den senaste tiden har träningsenergin varit minst sagt minimal. Med mycket annat som tar upp både mina och jojos tankar så har Kira fått busa, gosa, promenera i skogen och i stan - men aktivering av huvudet har det varit ont om. Och det märks, herre gud vad det märks!

Efter kanske en vecka utan nästan någon träning (utom agilityn) slog det över. Kira hittade saker på golv, diskbänk, soptunna - överallt! Pennor, linjaler, tejprullar, papperstussar; allt detta letade hon reda på och tuggade sönder till oigenkännlighet, för att sedan sprida bitarna över lägenheten.

Eftersom vi har haft en hund som i princip aldrig hittat på något bus så var det här en helt ny erfarenhet. Det tog två dagar av monsterbeteende innan jag (tröga matte!) fattade att hon ville träna! Kira visade att hon minsann ville tänka och om vi inte utmanade henne så hittade hon på saker själv.

Nu har vi skärpt till oss, det krävs så lite för att hon ska bli en harmonisk hund igen. Några korta träningspass varje dag gör att hon slutar med skattletandet och nu har hon hållit sig till sina tuggben istället för våra sockar. Det är rätt fascinerande att se hur viktig tankearbetet är för henne, det har vi ju vetat länge egentligen, men att se det så tydligt demonstrerat är lite tufft...

För att få bättring även när livet kommer i vägen tror jag att jag ska börja planera lite mer. Så att jag redan i förväg vet vad och hur jag vill öva, istället för att bara hitta på under tiden. Men tiden till träning måste Kira få - det är ju trots allt inte hennes fel att vi gått och köpt oss ett renoveringsobjekt (:

Det händer ibland att vi hamnar i situationer där jag vill att Kira ska göra en sak och hon vill något helt annat. Igår, till exempel, när vi var på vår kvällspromenad runt Sisjön så ville jag att Kira skulle sitta ner medan hon ville bada. Jag förstår inte riktigt varför, jag menar, hon gillar ju inte ens vatten.

Jag undrar förövrigt vad som skulle hända om hon någon gång hann ifatt en fågel. Förmodligen skulle hon få storstryk :p

Jag är inte en morgonmänniska, jag är snarare allt annat än en morgonmänniska. Jag snoozar nästan alltid tills jag blivit försenad och jag är inte kontaktbar förrän minst två timmar efter att jag stigit upp ur sängen. Men den 16 maj 2010 studsade jag upp så fort klockan ringde och kunde inte förstå att jojo snoozade - vi skulle ju äntligen hämta hem vår Kira (:

När jag väl fått upp jojo ur sängen och vi tagit oss ut till Orust var alla sex (lilla Smilla hade redan flyttat hem till Vara) valpar ute på en förmiddagsrastning. Det var helt omöjligt att inte bli förtrollad av hur otroligt söta de var! Om en valp hittade ett spännande hål var genast två till där och försökte få ner huvudet i hålet de med.

                                  ett...                                   två...                                   tre!

När mamma Maja kom ut hon också hade hon genast sex valpar under magen, som hon nästan trampade på för att komma undan - jag tror att hon började bli less deras vassa valptänder ;).

nä, asså, nu räcker det! var är er pappa? han lovade att han skulle ta ansvar!

Sedan blev allesammans invallade på altanen istället, så att det skulle finnas en chans att hålla ordning på dem. För om man sätter ner sex stycken valpar på samma plats sticker de snabbt iväg i sex olika riktningar :p Men det var ingen orsak till att sluta busa som tokar (:

                                             vågar jag?                    snabbare än vinden!!            

diskborstar kittlar dödsskönt i tänderna

Efter en stund gick vi in för att skriva på papper, gå igenom avtal och titta på en "instruktionsbok" över hur Kira fungerade, medan valparna korvade ihop sig och somnade.

små sötnosar ^^ 

Till slut blev det dags för oss att ta vår nya familjemedlem och åka hem till Göteborg igen. Jag hade paxat att slippa köra så att jag skulle få hålla henne i famnen hela vägen hem. Det jag inte hade räknat med var att inte bara var hon stressad och konfunderad över att lämna sin mamma och sina syskon, hon var dessutom åksjuk - hon dreglade som en tok! Det där med bilåkning var inte alls populärt, när vi var framme riktigt såg man hur glad hon var över att ha fast mark under tassarna ;)

Väl i lägenheten nosade hon runt lite i köket och sovrummet, men föga förvånande så var hon en smula.. spak, så det var skönt att det fanns en filt som luktade hemma. Sedan dröjde det bara till dagen efter innan hon började finna sig i sin nya hemsituation och busa igen (:

Så idag är alltså vårt 1-års jubileum, ett helt år tillsammans med en hund som fått heta "jäkla huggtandade monster" och "uppmärksamhetssökande marodör" såväl som "sötaste lilla grisen" och "världens bästa älsklingsgnu" (det är sällan Kira kallas för det hon är - en hund ;)) Men om det är något som har upprepats många gånger i detta hushåll under året så är det nog att hon är de bästa pengar vi någonsin spenderat.

Dessutom har vi ofta undrat vad vi egentligen skulle göra utan henne - för med de där huggtänderna äter hon upp all vår fritid. Och det är sant att vi förmodligen skulle ha en mer välstädad soffa, mer flexibilitet och fler sovmornar. Men vad är väl det mot en welsh som gosar in sig bredvid dig i soffan om kvällarna, snarkar i ditt öra om nätterna, väcker dig med pussar på morgonen och följer dig på vilket äventyr som helst på dagen?

Idag är det tyst och stilla i hela lägenheten, med katten sovandes bakom datorskärmen och hunden utslagen bland kuddarna i gästsängen. Det är precis vad som passar när det är grått och regn på fönsterrutan. Men anledningen till varför vi alla är trötta är förståss att det var eurovisionfinal igår, vad annars?

Vi var ganska mycket folk och dessutom kom Vally över på besök, den 14-åriga taxdamen som tar varje chans hon får att lära Kira hur man ska bete sig. Det kanske är som teorin jag hörde: att tikar de fostrar alla yngre töser, medan hanarna är snälla och roliga, för en dag kommer ju töserna växa upp och om man spelat sina kort rätt kanske det då blir till att rulla lite i halmen ;)

Det är så kul att se hur Vally och Kira interagerar. Kira är bara intresserad av det benet som Vally har, trots att hon har ett eget. Samtidigt tuggar Vally glatt i sig ben hon egnetligen inte gillar bara för att Kira är intresserad av det ;) Om Kira försöker komma fram och ta det så blir hon bryskt bortknuffad, tills Vally helt plötsligt vill göra något annat och går ifrån benet, som inom en millisekund är mellan Kiras käftar. I Vallys sällskap så blir Kira åter en 8 veckor gammal valp och det händer faktiskt att Vally, som blivit gammal och slutat leka, smittas av Kiras barnslighet och busar i flera sekunder ;) 

Kira blir så lycklig när vi har gäster, för henne innebär det en massa nytt folk som nästan alltid blir charmade av henne och därför ger henne klappar, pussar och uppmärksamhet. Men gårdagen var också ett bevis av att hon är nöjd bara hon får vara meeed. Efter en stund, när varken Vally eller gästerna gav henne uppmärksamhet, så slocknade hon helt enkelt mitt på golvet trots att vi satt runt omkring och vrålade mot tv:n under poängutdelningen :D

Vi tog kvällspromenaden runt Sisjön idag och passade på att öva både skotträdslan och vattenrädslan. Eller, Kira är inte rädd för vatten, hon förstår sig bara inte på det. Hon försöker om och om igen sätta tassarna på vattenytan - som sagt, inte alla indianer i kanoten här inte ;) Men det verkar som att hon börjar förstå grejen mer nu. Och skotträdslan/berördheten är det som det är med - det kommer nog ta en väldans massa tid och energi, men någon gång ska vi övervinna den. Idag så märktes det tydligt att hon var väldigt brydd över skotten från skjutbanan, men hon försökte iallafall inte rusa, så vi har kanske kommit någon vart ändå.

vattnet droppar från morrhåren

På parkeringen träffade jag förövrigt en kvinna som i sin tur hade en väninna som ville köpa en welsh. Självklart så rekommenderade jag att hon skulle skaffa en dagslända från Pia :D Jag tycker verkligen att vi har haft en fantastisk tur som fick en hund just därifrån, hon är så engagerad och det är extra roligt att dagsländorna i området hålls ihop. Eftersom väninnan tidigare hade haft mer brukshundar varnade jag lite för att man behöver mängder av tålamod och påhittighet med en welsh - de har ju inte riktigt samma lynne som en schäfer, om man säger så... ;) Men det finns nog inga bättre hundar om man vill le ofta (:

en viftande welshsvans

Nu när det ändå är några dagar sedan utställningshelgen och ännu längre sedan vi var på jaktinternatet så har Kira helt återfunnit de hjärnceller som vi ibland betvivlar att hon har. Man vet att när hon inte bara ligger utslagen vid mina fötter under skrivbordet utan hämtar sockar, pennor, linjaler, ben med mera så är det dags att börja träna igen. Så vi började med det som gick allra sämst på internatet och alltså behöver mest jobb - apportering.

I Norrtälje så började vi med det absolut mest grundläggande, att ta en dummie. Detta genom att lugnt öppna munnen på hunden, sätta in dummien och säga apport, för att sedan berömma och stryka på halsen/bröstet när hon håller tag och avsluta med att säga tack. Det fungerade sådär på internatet, så nu när vi övade här hemma så gick vi bakåt några steg och började med en hoprullad tidning. Det gick mycket bättre, hon håller kvar och har inga riktiga tendenser till att spotta, däremot så vill hon tugga lite. Men ett bra första andra försök (:

övar apportering med hjälp av apportören

Det var allt vi gjorde på vår miniträning idag, men i Norrtälje gick vi vidare till att testa lekapportering. Jag höll Kira, Lisbeth busade lite med dummien framför henne, lade den sedan en bit ifrån oss och så fick jag släppa iväg hunden. Kiras intresse för det var väl inte jättestort, hon ville hellre sticka ut i skogen och undersöka andra saker. Men med Lisbeths assistans tog hon dummien och bar den iallafall nästan hela vägen till mig :p

Nästa steg var apportering med döda fåglar och jag tänkte att det här borde gå finfint. När Lisbeth först gick omkring och visade fåglarna för hundarna så hade hon allas fulla uppmärksamhet, men till min förvåning var det ändå ganska många som var skeptiska till att ta den när det väl kom till kritan. Kira var en av dem, hon rusade fram för att undersöka den, men hon hade inget som helst intresse för att ta den. Jag försökte få upp lite intresse för den genom att kampbusa med fågeln och då plockade hon faktiskt upp den men bara en gång - efter det spottade hon ut lite fjädrar ur mungipan och nosade vidare. Intresset var ungefär lika svalt som fågelns kroppstemperatur...

Hela den här träningen pågick under söndagsförmiddagen, så att varken intresset eller fokuset fanns kan med stor sannolikhet bero på att Kira helt enkelt började bli galet trött. Det var trots allt på slutet av en intensiv helg. Och även om hon inte ville ta döda fåglar så fick jag bevis samma eftermiddag att hon definitivt har jaktlust när det gäller levande - hon vill bara ha lite mer värme hos sina offer ;)

Förövrigt så går jag och väntar på att vår kamera ska hitta hem till Göteborg igen, det är därför det är ont om bilder från internatet. Jag trodde att jag slutat slarva bort mina grejer, men uppenbarligen hade jag fel. För även om jag höll rätt på kameran under alla strapatser på fälten så lyckades jag lämna den i Norrtälje när jag åkte därifrån... Men, den är nog snart i ett vadderat kuvert nära mig (:

I och med att vi har en katt i lägenheten så har vi ju såklart också en kattlåda. I och med att vi har en kattlåda så har vi numera också en hinderbana för att ta sig in på toaletten. För om det är något Kira gillar så är det tydligen kattbajs.

Jajamänsan, hundskrället som utan en tanke på hundarna i Afrika ratar den mat som inte bara är dyr utan också superbra för henne tvekar inte att äta kattbajs som mellanmål.

Ibland undrar man vad som gick fel vid framavlingen av hundar...