En av Kiras favoritlekar är "du kan inte ta mig". Den innebär att Kira vid första bästa tillfälle, tillexempel när vi tränar, sticker ifrån den matte hon är med. Hon springer då till innergården bredvid och rusar där runt bland buskar och rabatter, med en blick över alxeln då och då, för att helst provocera den dumpade matten till att jaga efter. Även om provokationen inte fungerar så fortgår leken, trots att hundföraren bara går efter har Kira ytterst roligt.

Leken går alltså ut på att Kira ska hålla sig på precis så långt avstånd att förföljaren aldrig når att trama på linan (som vid lösgående knäpps fast i en sele på hunden för att ge hundföraren en känsla av falsk trygghet). Poäng (skala 1-10) till hunden bedöms utefter hur lång tid hon är lös och hur irriterad hon gör sin matte.

Kira börjar bli alldeles för duktig på den leken.

När vi nu promenerade med Kira så drog alltså inte hela tiden, men det var ett evigt stoppande och hela tiden när kopplet var sträckt. Men så började det bli varmare, ljusare och träningsenergin var på topp - då började etapp 2.

Nu började jag låta henne gå ut i hela kopplets längd. Alltså, när Kira tappade positionen och gick före så stannade jag, men lät kopplet löpa. Jag tänkte att hon på det sättet kanske kunde koppla (no pun intended) att det var mig och inte det där snöret hon skulle vara uppmärksam på. Och tänka sig, det fungerade! Kira lärde sig stanna innan kopplet sträcktes och mina armar började sakta närma sig sin normala, symetriska längd igen.

Förövrigt så har Kira en lite rolig dans när hon har något ruskigt intressant som hon vill till. Hon går för långt ifrån mig, jag stannar och då stannar hon och tittar på mig, inser jaha, jag måste tillbaka och backar två steg - tittar på mig och är beredd att gå framåt, nähä, räckte inte det? tar två steg till - nu då? nähä.. backar två steg till – nu måste det gå, ser du inte matte, ser du inte hur roligt det är där framme?! backar två steg till – men seriöst, måste jag hela vägen till din sida den här gången också?! så ställer sig hon tillslut vid min sida och är så till sig att hon inte vet vart hon ska ta vägen när vi äntligen går framåt – och så börjar det i regel om igen…

Den senaste etappen vi håller på med just nu och den innehåller tempoväxlingar (det låter som att jag tränar en häst…). Kira klistrade ett fånleendet på mitt ansikte när jag kunde öka och sakta tempot utan att hon tappade sin plats bredvid min sida – yey! Detta trots att hon inte var särskilt fokuserad på mig, hon tittade sig runt omkring, men det fanns någonstans i bakhuvudet på henne att matte ska man vara nära.  

Vi kommer alltså någon vart, det gör vi, saker blir bättre. Nu ska vi bara lära oss att få allt detta att fungera med störningar, för den där lagom långa högerarmen som jag har sträcks ut igen så fort hon ser en annan hund, en fågel eller hare, ett barn, en barnvagn, en gubbe med kryckor, en spännande plätt med gräs – eller när vi är på väg till hundens hus (en av världens bästa platser enligt Kira, för där är det alltid skoj!)

Som sagt – hon går bättre, men det är en bit kvar.

Det där jag sa för ett tag sedan, att hon numera kan gå fint i koppel var något av en sanning med modifikation. Hon kan numera gå mycket finare i koppel än vad hon kunde tidigare  

Vi har tagit koppelträningen lite i etapper. Fram till att hon var ungefär 9 månader var hon rätt så hopplös att promenera med, för vi hade nästan gett upp det. Hon hade en extrem besatthet av att vara först och det var verkligen inte kul att gå ut med henne. Men i december fick jag ett litet psykbryt och det i kombination med ett ryck av oanad träningsenergi ledde till att jag faktiskt tog tag i det.

Det var när två saker föll på plats i mitt huvud som det började fungera. Till att börja med så var jag tvungen att ge upp det där med att träna bort draget i kopplet, istället tränade jag in rätt position – vid vänster sida. För det andra är inte belöning för Kira lika med godis, lek eller klapp, utan den bästa belöning är det hon vill ha i just det tillfället. När vi var ute och promenerade ville hon mest av allt gå framåt = superbelöningen orvar, eller nosa = bra belöning men inte riktigt som superbelöningen orvar.

Så under en promenad började vi öva, hon fick bara gå framåt när hon var i rätt position, annars så stod vi still. Om Kira började belöna sig själv genom att nosa när jag stod still backade jag långsamt och segdrog i kopplet. När hon var rätt placerad fick hon beröm och så gick vi framåt. Den första övningspromenaden tog ungefär hundra miljarder år att ta sig igenom och innebar tusen stopp, men den gjorde galet stor skillnad. Hon drog inte konstant! Hon förstod att vänster sida, det var grejen! En promenad innebar inte längre en konstant töjning av armarna (man ser konstig ut när ena armen är 1 dm längre än den andra)!

Egentligen har vi ju vetat hur vi ska träna det här hela tiden, såväl uppfödar-Pia som kursinstruktörer på hundens hus har ju gett oss verktygen. Det var bara tvunget att klicka i mitt huvud och dessutom mogna lite i Kiras, misstänker jag. Efter det handlade det mest om att vara konsekvent, vilket vi är lite för dåliga på att vara. När det är -15 och snöstorm är det inte så lätt att hålla på sina principer…

Som research inför vår bilsemester var jag på biblioteket igår och tänkte bara titta lite på hundhyllan, slutade med att ryggsäcken bidde full av böcker. Bland annat Lyckliga, lydiga hundar av Anders Hallgren, en klassiker som handlar om "mjuk" hundträning grundad på positiv förstärkning istället för bestraffning och tvång, som tydligen var rätt unik när den kom första gången på 70-talet. Nu när jag läste den kändes den mest som en upprepning av allt som jag redan hört på kurser/läst i böcker eller bloggar/tänkt själv - och hur bra är inte det? Att den allmänna uppfattningen inom hunduppfostran har förflyttats såpass att mjuk uppfostran nu ändå är standard.

Tittade också i en rätt gammal bok om apporteringsträning som snabbt åkte tillbaka i hyllan igen, den hade verkligen inget med mjuk hundträning att göra. Hittade en annan bok inriktad mot fågelhundar som fick åka med hem för vidare bläddring, för där ingick det inte att vrida om hundens öra för att uppmuntra till att hålla apporten... I lyckliga, lydiga hundar stod det bland annat att man bör göra klart för sig själv vilket sorts träning jag vill pyssla med och för mig är självklart utan att jag funderat över det något vidare. Om jag inte klarar av att träna upp Kira till att apportera med glädje, utan att behöva göra henne illa - då får vi väl låta bli att apportera då. Det är inte som att det finns ont om andra roliga hundaktiviteter: agility, viltspår, treibball, freestyle (:

Nu är jag mitt i Kontaktkontraktet av Eva Bodfäldt som har flera saker som jag försöker sätta på post-it-lappar i huvudet, det mesta handlar såklart om att tänka på hur jag beter mig i olika situationer med Kira... Dessvärre är det den gamla versionen, men den nya är reserverad och på väg mot ett bibliotek nära mig - tillsammans med sjuttontusen andra intressanta böcker (:

Det dumma är att precis som welshen har jag ganska lätt att gå upp i stress. Jag försöker öva mig själv att se alla dessa övningar som tips och förslag, inte saker man måste göra/borde ha gjort för längesedan för att vara en bra matte ;) Jag tror att det jag behöver är en lite mer strukturerad träningsplan med mål - som innehåller allt det där roliga också. Men just nu koncentrerar jag mig bara på att hundskruttans tass ska bli hel igen och att hon ska bli av med sin energi på ett tassvänligt sätt, utan att riva hela lägenheten...

Oh älskade solsken, lämna oss aldrig!

Jag passade på att dra med lite pinnar och hinder till hundrastgården för att öva lite (på en plats där hon inte kan försvinna efter harar). För ovanlighetens skull fanns det sällskap där, en 14 måndader dobermanhane och en lite mindre svart (labrador?)tik. För första gången var vår ganska trygga Kira lite skrajsen i ett hundmöte! I vanliga fall brukar hon vara helt hysteriskt ivrig i att söka kontakt och visa hur snäll hon är, för att sedan glatt busa på. Men den här dobermannen tyckte hon allt var lite äcklig... Han var så stor och svart! Och så betedde han sig som en typiskt klumpig tonårskille som inte riktigt fått koll på hur man styr sin egen kropp, eller för den delen hur man uppvaktar en söt tjej. Dessutom, ve och fasa, var han snabbare än hon!

Jag har aldrig varit med om sådan klistrighet från Kira, det var trots allt säkrast att vara nära matte, i alla fall i början. Efter en stund så såg man på henne att hon verkligen ville vara med att leka, men hur tusan leker man med en sådan där kluns? Dessutom hade han konstiga (klippta) öron och ingen (kuperad) svans, så det måste varit lite extra problem med språket - lost in translation? ;)

Det kanske var för att den där hanen var lite läskig, men trots de andra hundarna så gick det jättefint att träna agility med henne. Hon hade inga tendenser alls på att sticka, ville bara få korven i slutet på slalomen (: Till och med när de första hundarna åkt hem och vi istället fick sällskap av en liten, vit trasselvovve som hon busade med på allra bästa sätt, valde hon mig och hindrena när jag ropade. Vi blandade lite slalom, dubbla hinder, snurra, slappa, svimma och pauser - allt för att hon inte ska hinna bli uttråkad. Konceptet fungerar hittills, svansen viftar, ögonen lyser "händer det något nytt nu matte?".

  Filten betyder ligg, var den än är

Idag har vi inte gjort särskilt mycket vettig alls, istället var vi och tittade på när jojo spelade fotboll - vi kan kalla det för miljöträning? (:

Min stora skräck inför denna match var att Kira skulle få för sig att hon också ville springa med och jaga den där bollen. Jag hade tagit med mig det tunga artilleriet i form av köttbullar, favoritleksak, goda ben och en sele (utifall att hon skulle försöka krypa ur sitt halsband). Till min förvåning brydde hon sig inte alls om de där människorna som sprang omkring och skrek på planen, för vi hade sällskap som hon kunde attackpussa och busa med (:

Elisabet, Kira och Iris

Jag tror nog att det hjälpte att Kira inte riktigt fattade att matte var en av de där som sprang, för då hade hon nog varit mycket mer uppmärksam. Nu satt hon istället (stundtals) ganska fint bredvid oss och tuggade på ben.

Medan vi sedan väntade på att jojo skulle duscha passade jag på att öva henne på att ta det ligga ner i bagageutrymmet. Hon har aldrig varit förtjust i att åka bil, när hon var liten var hon åksjuk, men det var ändå okej för då fick hon sitta på golvet i framsätet. Sedan vi skaffat oss en egen bil med galler till bagaget har hon åkt där och inte alls varit glad i det, snarare darrig som ett asplöv. Nu på det senaste har hon lugnat sig, men hon vägrar fortfarande lägga sig ner så inför vår stundande tripp till Norrtälje över valborg och den planerade bilsemestern i sommar är det dags att öva.

Började med att jag satt i bagaget med henne och matade godis så fort hon låg ner. Eftersom hon var stressad över att jojo tillfälligt försvunnit kändes det som en riktig vinst när hon faktiskt låg ner och superpustade - avslappning! När jojo kom fick hon inte hälsa innan hon låg ner igen och till sist förflyttade jag mig stegvis ur bagaget, medan hon låg kvar. På 5-10 minuter fick jag henne från konstant stressad i bagaget till att faktiskt vilja ligga ner, hon fattar snabbt ibland (: Nu är det bara att fortsätta så att hon förstår att små hundar bör slappna av när man åker bil...

Dagens förmiddag har spenderats på ett hårt betonggolv i en kall sporthall i Bohus, istället för i det underbara solskenet. Det är då man vet att det har gått lite åt skogen med prioriteringarna.

Men det var ju utställning och även om vi inte kunde ställa Kira (hon är dopad) så tänkte jag heja fram alla andra dagsländor till vinst. Det gick sådär... Som tur var kom mormor Lovis in i ringen i veteranklass och visade domaren hur en riktigt fin welsh ska se ut och tog hem dagens enda excellent. Bara att konstatera att det inte var rätt dag, rätt domare, rätt universum. Men enligt principen med parallella universum finns det en plats där alla dagsländor gick hem med varsitt rött band och förhoppningsvis är det vad som kommer hända imorgon! Vem vet, chanserna kanske ökar i och med att jag inte är där och försöker heja...

                    Pia och Mynta                     Barbro och Lotten                            Nina och Smilla

                      Pernilla och Cookie                  Pia och Lovis               Nu har vi gjort vårt, nu vill vi busa!

Jag är fortfarande en rookie inom utställningsvärlden, Kira är den första hunden som överhuvudtaget ställts mer än en gång, men jag tycker ändå att bedömningarna är lite skumma ibland. Alla Kiras kullsystrar ställdes i juniorklass, ändå är det som att domaren inte dömer med en junior som mall utan en vuxen hund. Alltså vinner den som mest ser ut som en färdigvuxen hund och man kan få kritik som "för lite päls" och "behöver växa till sig". Ja, det är väl klart att hundarna i juniorklass behöver växa till sig - de är för tusan max 18 månader!

Hursomhelst så var det väldigt trevligt och Kiras systrar, halvsystrar, halvbröder och mormor var fantastiskt snygga (även om Kira såklart är bäst  ).

Förövrigt så har vi en tjuv eller möjligtvis ett hungrigt spöke i lägenheten. Inför agilityn hade jag gjort i ordning lite köttbullar och korv i små bitar som låg på diskbänken i väntan på att sättas i en burk för transport. Sedan gick jag och åt middag, med Kira liggandes bredvid mig. När jag kom ut i köket var fanns det bara några få korvbitar kvar. DUN-DUN-DUUUUN! (dramatisk musik)

Eftersom jag är rätt förvirrad av mig letade jag en stund, men ingen burk fanns att hitta, så jag hade inte förpackat godsakerna. Och det fanns lite korv kvar på bänken, så var det inga tvivel om att jag faktiskt skurit upp det.

Sååå... Antingen har en tjuv tagit sig upp på diskbänken i samma stund som jag lämnade köket och ätit upp all korv på tre sekunder för att sedan joina mig i kontoret, eller så kanske vi har en zuul i kylskåpet.

hoppsan kerstin vilken porrig bild youtube valde att ha som startbild...