Vår hund är ett magert skrälle.

Hon har ju varit slank länge och hon är inte särskilt matglad, men jag har som tänkt att hon bygger nog på sig så småningom, hon är ju trots allt bara en unghund. Detta var tills jag träffade en av hennes kullsystrar, Mynta, i förra veckan. Om man skulle jämföra de två så är Mynta schwarzenegger-biff medan Kira går mer mot en sparris - inte någon vidare smickrande jämförelse. 

Som sagt så är hon inte särskilt matglad. Kira har flera gånger bara nosat på maten och ratat den, för att nästa gång sluka alltihop. Jag har haft den fasta övertygelsen att om vi börjar dalta med hennes mat så kommer vi för alltid ha problem med det och istället försökt ha is i magen. Och isen lönade sig, sedan vi gick över till två mattillfällen per dag så har hon aldrig struntat i maten helt.

Men det är inte för intet som en av mina vänner beskrivit mig som en neurotisk ekorre.

Efter mötet med Mynta startades panikens kugghjul: min Kira - en sparris?! Hon äter för lite, herregud, vi är dåliga mattar som inte ser till att hon äter mer! Så portionerna ökades, men problemet är att vi har en hund som verkar räkna kulorna så att hon bara får i sig 3 dl, prick. Så på med topping, om det är extra gott så kan hon väl inte låta bli att sätta i sig iallafall lite extra? Filmjölk, mjukost, äggula, inget av våra försök har gjort någon skillnad - hon äter 3 dl och inget mer (även om resterande kulor är väl tvättade rengjorda från det gottiga).

Och nu har jag gett upp. Hon är en glad skrutt som orkar med allt vi hittar på och lite till. Musklerna och biffigheten kommer förhoppningsvis någon gång men tills dess får jag väl passa på att njuta av att hon inte har så jättemycket tyngd att sätta i när hon drar efter fåglar i kopplet.

en glad sparris

Igår körde vi ett pass med agilityträning i solen utrustade med en ny tunnel och massvis med köttbullar. Jag envisades med att sätta upp hindrena på innergården, trots att det finns massvis med störningar där i form av lekande barn, för att inte tala om att innergården i princip blivit synonym med att gömma sig i buskarna eller jaga harar för Kira. Mot alla odds så gick det jättebra, om man räknar bort att hon stack en liten runda för att bajsa och det är väl klart att man måste göra sånt ibland... (note to self - försök få henne att bajsa i första tråkpausen)

Det blev repetition på slalomingångar och den nya tunneln fungerade utan någon tvekan - hon är så snabb fram till köttbullsskålen att det inte är helt lätt att hänga med... Passets utmaning var att ta två hopp efter varann. Första hoppet fungerar finfint, men det andra hindret ville hon springa vid sidan av istället för att hoppa över. Det hela fixade vi ganska lätt genom att jag lockade med skålen precis över det andra hindret medan jojo handlade. Efter två upprepningar var skålen tillbaka på marken och Kira flög över bägge precis som hon ska. Det var inte precis något jättebekymmer med det kändes ändå grymt bra att direkt kunna hitta en lösning som fungerade, vi två mattar tillsammans (:

Även om vi bara tränat några få pass så känner jag verkligen att agility är vår grej. Det är så härligt att hon blir helnöjd över att allt hon behöver göra för att få köttbullar är att springa lite och det är något hon gärna gör ;)

Det här är en blogg som är till för oss som skriver. Ursprungligen var tanken att vi skulle börja skriva någon form av träningsdagbok för att kunna se vad vi gör, vad som fungerar och kanske framför allt för att vi ska kunna bläddra bakåt i tiden och se att det går framåt - även om det inte alltid är uppenbart.

Men så är det så att jag gillar verkligen att skriva på tangentbord. Och jag älskar att läsa bloggar, särskilt om hundar och hundträning. Så nu är det en blogg, ute på webben där alla som lyckas hitta hit kan läsa. Om den underhåller någon annan är det en trevlig bonus.